Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Den metriska reformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varje vers skall vara »entweder ein jambicus oder ein trochaicus»,
men —• tillfogar han — icke så att förstå, »att vi efter grekers och
latinares sätt kunna iakttaga en viss kvantitet (eine gewisse Grösse
der Sylben), utan så, att vi av accenten och tonen märka, om en
stavelse är hög eller låg». Därmed framlade Opitz den princip,
som sedan tillämpats för all germansk vers.1 Visserligen hade han
haft flera föregångare, men han är den förste, som klart formulerar
principen, och i varje fall den, som förmådde genomföra den. Att
han begränsar de möjliga takterna till jamb och troké sammanhängde
med hans pedantiska uppfattning av poesien, men denna brist skym-
mer ej själva grundtanken i hans sats: att den germanska versen bör
byggas, icke blott såsom förut på stavelseräkning, utan därjämte
på jämna höjningar och sänkningar.
I Tyskland genomfördes reformen tämligen hastigt, och i Dan-
mark upptogs den redan 1627 av Arrebo i den andra upplagan av
hans psalmöversättning. I Sverige dröjde det längre. Visserligen
hade Forsius redan före Opitz i sin översättning av Reyncke Fosz
(1621) varit inne på frågan. I sin efterskrift talar han om, att han
bemödat sig om syllabernas rätta mått, och han tillägger: »ändock
jag icke nekar här finnes brist i syllabernas kvantitet med uppsti-
gande och nedfallande». Därmed avser han tydligen, att han efter-
strävat en regelbunden takt, ehuru han ej kunnat genomföra sin
princip, men uttrycket »syllabernas kvantitet» i stället för deras
»accent» visar likväl, att han ej klart fattat frågans innebörd. Fj
heller Wivallius, som var den äldre tidens störste verskonstnär, blev
någon reformator för den svenska metriken. Han har väl skrivit en
längre dikt på i det hela korrekta alexandriner, men han skrev ock
på knittel, balladmeter och syllabisk vers, och hans alexandriner fa
väl därför betraktas som en tillfällighet. Den förste, som hade
själva principen klar för sig, var läkaren Anders Sparman, som 1642
utgav Sundhetzens speghel. 1 företalet yttrar han: »Jag haver aktat
sådant maner, som tyskar, holländare, engländare etc. i sina verser
observerat hava, att icke någon stavelse skall vara över eller felas;
var och en måtte hava den rätta accenten, såsom han i dagliga bruket
gemenligen utförd och pronuncierad varder». Och i de dikter, han
själv skrev, tillämpade han även denna princip. Sparman intog dock
ej den litterära ställning, att hans insats ådrog sig den uppmärksam-
het, som den förtjänade, och ser man på 1640-talets tillfällighetspoesi,
är denna fortfarande på knittel eller syllabisk vers. För reformens
1 I England hade reformen dock genomförts nästan ett århundrade tidigare. Även
holländarna voro tidigare, och antagligen var det från dem, som Opitz fått sitt uppslag-
Den engelska litteraturen var däremot okänd både i Tyskland och i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
