Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Den metriska reformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var möjligt, fick nöja sig med accenten. Sylwan har anfört ett par
citat, som i detta fall äro betecknande. Columbus framhåller i sin
Ordeskötsel, att en vers blir »så mycket fullkomligare», så vida den
iakttager de antika reglerna, »men det synes för stort arbete, och
dess fägring svarar inte emot svårigheten. Så aktas ej heller sådant
så noga uti Stiernhielms Hercule: . . . därav han pris kunde vinna
med tiden och ära. Lättlöpandet bör vara regeln i svenska verser,
så ock accenten. Underligt, huru grekerna och latinerna ha läst
sina verser, om de följt versens accent eller ordens, ty de gå från
varann». Och i sin grammatik (1679) skriver Tiällmann: »Svenska
språket har sin särdeles art och egenskaper och alltså därhos en större
frihet eller licens, att man icke är bebunden till alla de grekers och
latiners præcepta eller regler uti denna versekonsten, oansett välborne
■Stiernhielm uti sin Hercule synes imitera de latiner uti positione».
Samtiden tyckes således hava ansett, att Stiernhielm åtminstone
sökt att tillämpa de antika positionslagarna, ehuru accenten ofta
fått ersätta kvantiteten. I detta fall voro hans efterföljare ännu
mera obesvärade. Men vare sig Stiernhielm byggde på kvantitet
eller accent, är det tydligt, att han själv ansåg sig skriva en antik
vers. Det avgörande är, att hans vers i Hercules, i Then fångne
Cupido och i Fredzafl i motsats till all föregående svensk vers är
orimmad. Och han skrev icke allenast hexameter, utan har i Then
fångne Cupido och Fredzafl en .hel provkarta på antika versformer,
pentameter, sapphisk och adonisk vers, jambisk och trokaisk dimeter
catalecticus o. s. v. Till en dylik rikedom nådde ingen av hans
efterföljare, som i regeln inskränkte sig till hexametern, vilken hade
sin glansperiod på 1660-talet.
Stiernhielms metriska reform inskränker sig emellertid ej till
dessa antikiserande versformer. Just emedan han ej klart insåg
skillnaden mellan accent och kvantitet, kom han att införa även
den regelbundet accentuerade syllabiska versen. Redan året efter
Sparmans Sundhetzens speghel skrev han Heroisch fägne-sång på
rimmade alexandriner och året därpå Heroisch jubel-sång på
samma versmått. För Stiernhielm låg nog den huvudsakliga skill-
naden mellan denna vers och den antika däri, att den ena var
rimmad, den andra orimmad. I bägge fallen var denna vers regel-
bunden i motsats till den regellösa, medeltida knitteln och den
förvildade syllabiska versen. Och detta var tydligen huvudsaken
för Stiernhielm, som ju även — i Parnassus triumphans — expe-
rimenterade med rimmade hexametrar. Och nu slog reformen ige-
nom. 1650-talet bildar här en vändpunkt. Ser man på den tidens
tillfällighetspoesi, upphöra knitteln och den syllabiska versen nästan
Stiem-
hielms
moderna
vers.
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
