Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Skogekär Bärgbo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M
jJ
— Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. IL
till Tyskland, begagnade även de sig av alexandrinen eller den tolv-
och trettonstaviga jamben. Samma versmått återfinna vi hos Stiern-
hielm och Skogekär Bärgbo, och det kunde därför tänkas, att den
señares mönster endast varit de franska och de tyska sonettskalderna.
Men de talrika likheter, som hans dikter röja med Petrarcas, tvinga
oss dock att antaga, att han varit fullt förtrogen icke blott med den
tyska och franska utan även med den italienska sonettpoesien. Vi
kunna göra detta så mycket hellre, som den tidens tyska poesi ej
erbjuder något exempel på en hel sonettcykel, riktad till en enda
kvinna. Dylika cyklar finnas däremot i den franska poesien samt
framför allt i den italienska jag behöver blott nämna Petrarcas
bekanta sonetter till Laura.
Även Skogekär Bärgbos sonetter innehålla en enda sammanhängande
kärlekshistoria. Skalden skildrar först, huru han träffas av Amors
pilar, men fruktar att yppa sin blyga böjelse, emedan han anar, att
Wenerid älskar en annan; därpå följer kärleksförklaringen och så
åter kval, emedan deras förening hindras av en anförvant. Denne
dör väl, men länge svävar älskaren mellan hopp och oro, ty Wenerid
reser bort, och han fruktar då, att hon skall bliva en annans brud.
Förvecklingarna lösas emellertid till slut, och i den sista sonetten
klingar blott den lyckliga kärlekens jubel.
Denna kärlekssaga — så i korthet refererad ■— kan förefalla väl
banal, och dock är den erotiska poesi, vi här möta, något nytt inom
den svenska dikten. Jag har redan förut sökt teckna reformations-
tidens uppfattning av kärleken och äktenskapet. Den individuella
böjelsen var den tidens män obekant, kärleken kunde de blott tänka
sig i äktenskapets form, och i äktenskapet sågo de i främsta rummet
ett medel till släktets fortplantning; t. o. m. i Gustav Adolfs av en
så äkta känsla burna brev till Ebba Brahe, stöta vi dock mot en
bakgrund av denna protestantiska pliktkänsla, som bjuder att utan
betänkande offra den personliga böjelsen, när denna kommer i strid
med viktigare intressen.
Här däremot är kärleken strängt individuell — aldrig en tanke på
framtiden, ingen känsla för livets plikter, endast ett uppgående i
nuet. Tanken på den älskade fyller skaldens hela själ, det är henne
själv han älskar, och denna känsla förenas icke som för det prote-
stantiska åskådningssättet med föreställningen om andra uppgifter.
Hen älskades kärlek är honom nog. Jag vill icke säga, att denna
ståndpunkt, som här väl endast beror på ett litterärt lån från de
romanska folkens diktning, är högre än den protestantiska — ty
°m högre och lägre är i dylika fall svårt att döma -, men den
är avgjort mera modern. Sonettcykeln Wenerid återspeglar väl
321
& A
1H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
