Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Lucidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
den karolinske poeten något av sig själv. Antikens ideala guda-
värld hade trots renässansen aldrig blivit rätt hemmastadd i den
germanska dikten. Det lätta fantasifyllda behaget i denna hade väl
italienare och fransmän, men aldrig germanerna lyckats uppfatta,
och antikens gudaväsen gå hos dem igen blott såsom några led-
samma, bleka abstraktioner. Den franska burlesken gav däremot
ett nytt uppslag, som alldeles stämde med den germanska upp-
fattningen. Vi erinra oss den forntida nordbons främsta diktskapelse,
bondeguden Tor. Olympisk till sina later är han så litet som möj-
ligt, utan skola vi giva honom ett från estetiken lånat epitet, kan
detta ej bliva annat än »burlesk», och burleska äro också Eddans
yppersta gudasånger: Hamarsheimt, Lokasenna, Harbardsljod m. fl.
Här hava vi således den äkta nordiska uppfattningen. Men på
liknande sätt skildras också Olympens invånare i den franska bur-
lesken. Gudarna hava där nästan förvandlats till ett nederländskt
krogsällskap, de hava blivit germaner av samma plumpa kynne som
Lokasennas hjältar, i burlesken möta oss samma kraftiga silener
och rödbrusiga Bacchusfigurer, samma robusta nymfer och knubbiga,
rödblommiga amoriner, som återfinnas i den holländska och flam-
ländska konsten. Och denna rococo förstod en nordbo som Lucidor,
under det att antikens ideala gudavärld innerst var och förblev
honom främmande. Då han upptog och utförde det uppslag, han
fått från Scarron, blev denna diktning därför lika germansk som
Rembrandts Ganymedes och Jordaens’ satyrer. Hos Lucidor möta
vi för första gången i svensk dikt denne rödnäste, plussige Bacchus
på tunnan, som sedermera blivit så hemtam i vår litteratur och i
vår folkliga konst — denna äkta låggermanska gudagestalt, som i
varje fall är så originell och så typisk; vi hava Venus, Fröja eller
Frigga, vi hava hela denna egendomliga gudavärld, som vi seder-
mera återfinna hos den mest nordiske av våra skalder, hos Bellman,
om än där adlad genom några drag, lånade från den franska rococons
elegans.
Det var just detta burleska sätt att behandla antikens gudavärld,
som stötte 1700-talets pseudoklassiska kritiker. En av dem klandrar
Lucidor för en stil, »som allt för mycket stridei mot de gamles
föredömen. Ty vem kan fördraga, att han i det gudagille, han
skildrar, låter Saturnus snarka och slänga med benen, Venus bära
sig åt som en tossa, Mars gå omkring och vissla och Vulcanus
uppträda, rökande pipa!» Lidén, vars ord här citerats, avser den
präktiga, av Scarron inspirerade skildringen i Astrilds skallgång.
Jupiter satt på en stol,
Handen stödd’ han på ett bol
P
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
