Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Marinisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
’J
;W
J»
skild bombasm —■ därtill var Leyoncrona alltför mycket verklig
skald —, men de äro dock retoriska deklamationsnummer, hållna
i allongeperuktidens på samma gång pompösa och preciöst galanta
stil. Aldrig låta de båda älskande en realistisk vändning halka
genom pennan, utan ständigt hålla de sig kvar på den falska idea-
lismens höjder. De äro oklanderligt korrekta i sina känslor och i
sina uttryck, de sucka och älska, rodna, bedja och bedyra alldeles
såsom den tidens sirliga galanteri föreskrev, men också skriva de
knappast för varandra, utan för publiken, och man tycker sig
nästan se, huru de stå och vänta sin applåd efter väl avslutade
koloraturdrillar. Habor och Signill voro den tidens Frithiof och
Ingeborg, och liksom dessa äro de vida mera retoriker än passionerade
älskande. De bära fornnordiska namn — liksom Lohensteins hjältar
buro forntyska — men i själva verket hava de erhållit sin upp-
fostran, om än icke i första hand, från Hôtel de Rambouillet, och
den fornnordiska dräkten bära de endast såsom ett slags maskerad-
kostym för att bättre slå an på Olaus Rudbecks samtida. De äro
människor från barockens tidsålder, liksom Frithiof och Ingeborg
äro människor från romantikens, och i deras böjelse att föredraga
de retoriskt mejslade perioderna framför den erotiska passionens
språk ligger helt visst också ett svenskt drag. Denna retorik, som
nu med barocken börjar behärska vår poesi, blir, ju längre vi
skrida fram i tiderna, allt mer och mer dominerande och karak-
teristisk för den svenska dikten.
Leyoncronas heroider kunna — såsom jag nämnde — knappast
anses såsom tvenne älskandes brev, utan snarare såsom författarens
resonemang om kärleken. Och häri hava de onekligen en viss
betydelse för sin tid. Liksom i Skogekär Bärgbos sonetter hava
vi också här ett försök till en kärlekens psykologi. Försöket miss-
lyckades väl, ty Leyoncrona var alltför mycket fången i de kon-
ventionella föreställningarnas band för att vara någon observatör,
men tendensen förtjänar dock att beaktas. Det är densamma, som
vi samtidigt återfinna på prosadiktens område; även där röjer sig
det gryende psykologiska intresset.
Dahl- Men marinismens och den andra schlesiska skolans egentlige
stierna. representant i vårt land var dock Gunno Dahlstierna.1 Mest
bekant var han för sitt episka griftkväde över Karl XI: Kunga skald,
med tusend troplichtige heete tårar besprängd etc. Men med all
sannolikhet är han även författare till den ypperliga folkviseimita-
tionen Giöta kiämpa-wisa om kåningen å herr Pädar. Av Magnus
1 Hette före adlandet Eurelius. Han föddes 1661 och dog 1709 såsom överdirektör
för lantmäteriet.
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
