Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Det franska inflytandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/
Runius.
Werwing.
Fru
Brenner.
Monn’ den ej mer bevekar
Hjärtat till ärbarhet
Än slika julelekar
Med bondenfaldighet?
Vad visa de för seder?
Vad skaffa de för frukt?
Vem vinner därmed heder?
Vem lärer därav tukt?
Men här, här är att lära
Umgänges ljuvlighet,
Konst, tukt, vett, dygd och ära,
Seder och skicklighet.
schöld. Han vänder sig i sin dikt mot de gammalmodiga klandrare,
som ogillade, att »damer av förnäm släkt» nedlåtit sig till att såsom
histrioner uppträda i »främmande habit», och han gycklar med dem,
som ärbart föredrogo de gamla svenska lekarna Blindbock, Nappa-
stek och Nyppe-nupp i näsa framför en »lek» som denna:
Även den mångfrestande fru Brenner har någon enstaka gång
offrat åt denna bagatellpoesi, så i den lilla älskvärda dikten Fogeln
Pierros afskedsvisa, som så livligt erinrar om fru Nordenflychts
bättre lyrik. Också Frese sökte att i några dikter anslå den franska
poesiens lätt skämtande ton, ehuru han var en både för allvarlig
och för känslorik skald för att rätt lyckas i denna diktart.
Hos andra skalder har det nya åskådningssättet mera trängt in i
blodet, och vi finna hos dem nästan en kamp mellan de båda smak-
riktningarna. Så hos Runius.
Runius hade tvenne strängar på sin lyra. Den ena anslog han,
då han »söp märg i benen» tillsammans med sin goda vän Petter
Frisk eller då han besjöng värdinnan på »Gyllene Tunnan», med
ett ord vid borgarklassens fester, den andra, då han rörde sig i
den höggrevliga Strombergska familjen, då han — i detta fall före-
bådande Dalin — fungerade såsom rumormästare för »Claestorps-
orden», då han för de unga damerna i denna krets skrev sina små
nätta bagateller, ej sällan på franska, ofta efter en fransk melodi
och nästan alla fyllda av denna lätta, lekande esprit, som utmärker
denna tids franska »poésie fugitive».
Den främste skalden inom denna grupp var dock Johan Gabriel
Werwing. Visserligen tillhörde han blott den nya skrivaradeln
under Karl XI — hans fader var historikern Jonas Werwing —
men sitt umgänge valde han bland högadelns medlemmar, och så-
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
