Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Runius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lust till instrument, som skärra,
403
är bäst vid flöjten van.
på sin grova dulcían.
Nu är en kärlekstid, dâ djur och fåglar gilja
Och bju’ varannan till en såt och kärlig vilja.
De föra fram så nätt sitt älskögsfulla språk;
Om jag dem härma vill, så kommer jag i bråk.
Borgar-
klassens
skald.
Nu är en gästbudstid; det vill sig genast röja,
Ty gamla mor klätt på sin gröna helgdagströja.
Hon bäddar brudesäng åt sina barn på slös,
Ty hela kullen går på friar-staten lös.
Nu är en fröjdetid, nu börja fiskar spritta,
Nu börjar gräset fram ur dystra dvalan titta.
Evart ut örat hör, evart ut ögat ser,
Allting i glädje mys och ganska ljuvligt 1er.
Det låter ju till hälften såsom en
H. C. Andersen, då han vid ett bröllop giver denna teck-
våren :
Nu är en sångetid, nu höras fåglar kvittra,
Nu tirlar lärkan upp, nu hörs steglitsens zittra.
Den klara näktergal
Rördrummen svarar
Och har man någon
Så kan en lustig broms på basfiolen snärra.
Att lulla sig till sömns av bi-musiken söt,
Tar bonden för konfekt uppå sin middagsgröt.
nästan med barnets blick.
av
av
klassens åskådningssätt igen i den realistiska vardagsdräkten, och
i bägge fallen kände man återseendets glädje.
Runius var framför allt borgarklassens skald. För de högt upp-
satte strängade han nästan aldrig sin lyra, om man undantager de
smådikter, med vilka han roade sitt höggrevliga herrskap. Men vid
alla de fester, som höllos av Stockholms borgare, av kämnerer,
krögare, handelsmän, kommissarier, sekreterare, skeppare o. s. v.,
var Runius städse färdig att rimma hop ett kväde för att därmed
glädja de vänner, vilkas aldrig tröttnande muntrationsråd han tyckes
hava varit. Denna samhällsklass står också i Runius’ dikter fullt
levande framför oss, och hans teckningar erinra nästan om de genre-
tavlor, som utgått från Gerhard Dows skola. Hans kanske mest
bekanta dikt, Friskens och Runii resa till Dalarön påskaftonen 1712,
har ej utan skäl jämförts med Bellmans idyller, ty den påminner
onekligen något om dem, åtminstone i den åskådlighet, med vilken
Dalaröfolkets liv och sysselsättningar skildras. Idyllen passade för
övrigt förträffligt för Runius’ naturell, ty för naturen hade han ett
mera öppet öga än de flesta av tidens poeter, ehuru han skådade i
den
saga
ning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
