Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1667 erhöll huvudstaden likväl ännu en teater och denna något
mera komplicerad. Vid Prags erövring hade Königsmarck såsom
byte förvärvat bl. a. ett lejon, vilket fördes till Stockholm och in-
rymdes i en särskilt byggd »lejonkula», belägen i vallgraven bredvid
den nuvarande slottskyrkan. »Lejonkulans» utseende framgår av en
i Uppsala universitets ägo befintlig tavla över Stockholms slott.
Lejonet dog troligen 1663, och då Jan Baptistas trupp några år
senare anlände till huvudstaden, beslöt man att ändra om den gamla
lejonkulan till en teater åt sällskapet. Den närmaste förebilden var
naturligtvis den samtida holländska teatern, särskilt Amsterdams.1
Själva »kulan» hade, som det tyckes, tvenne stallar eller burar, och
av dem gjordes en tvådelad scen, bestående av två bakom var-
andra liggande och medels en valvbåge och ett förhänge skilda
rum. Själva lejongården förvandlades till ett åskådarrum, sanno-
likt täckt och försett med ett galleri. Detta åskådarrum var ganska
stort, och scenens tvenne rum möjliggjorde en dekorationsföränd-
ring — för denna tid en verkligen stor scenisk förbättring, som
icke ens Shaksperes teater kunnat åstadkomma. I verkligheten
1 I några här meddelade avbildningar har jag sökt förtydliga teaterbyggnadens ut-
vecklingshistoria. På en medeltida fransk scen voro alla de lokaliteter, som skulle
förekomma i dramat, angivna genom s. k. mansions (hus), vilka stodo bredvid varandra
på den upphöjda plattform, som betecknade scenen. Så t. ex. föreställde ett hus
Jerusalem, ett annat Nasareth. Den del av scenen, som låg framför dessa hus, be-
traktades såsom neutral mark. Någon ridå förekom icke, och om en person skulle
begiva sig från Nasareth till Jerusalem, behövde han blott förflytta sig från det hus, som
betecknats som Nasareth, till det, som betecknats som Jerusalem, och dylika långväga
resor kunde därför i en handvändning företagas inför åskådarens ögon. Det var mot
denna orimlighet, 1600-talets smaklärare opponerade sig, då de fordrade »rummets enhet».
Den Shakspereska teatern (liksom den spanska) stod i det hela på medeltidens stånd-
punkt. Scenen, som i regeln saknade dekorationer, utgjordes blott av en i åskådar-
rummet utskjutande »lave», och först genom dialogen fick åskådaren veta, var skåde-
spelaren skulle tänkas befinna sig — om det var i ett palats eller i en skog.
Denna scen torde ock hava varit den, vilken vandringstrupperna begagnade.
Genom inflytande från antiken uppstod emellertid fordran på »rummets enhet», men
med denna tids outvecklade tekniska hjälpmedel kunde denna enhet endast på så sätt
nås, att alla tragedier spelade i ett genom fasta dekorationer angivet rum (t. ex. en
palatssal), alla komedier likaså (en gata med olika hus). En dylik scen användes t. ex.
vid uppförandet av Richelieus Mírame.
Den holländska teatern utgjorde en kombination mellan dessa båda typer. I Amsterdams
gamla Schouwburg, som invigdes 1637, förekom nämligen en s. k. mellanridå, genom
vilken scenen delades i två hälfter, en främre och en bakre — däremot fanns icke någon
yttre ridå mot åskådarrummet. Den främre scenen, vilken tyckes hava haft en fast
dekoration, som ej förändrades, betecknade en neutral mark, under det att skådespelets
lokalitet angavs av den bakre scenens dekoration. Behövdes en scenförändring, fälldes
mellanridån, och bakom denna byttes då dekorationerna, under det att skådespelarna
fortsatte att spela på den neutrala främre scenen.
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
