Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUU
Ewert Wrangel funnit — är den holländske humanisten Zevecotius
latinska tragedi Rosimunda dess förebild. Men över huvud taget
gällde under äldre tider ej våra dagars stränga fordringar på origi-
nalitet. Corneilles Cid skulle nu stämplas såsom ett oförsynt plagiat,
de flesta av Shaksperes stycken likaså, och Hiärne förhåller sig till
sin förebild lika så fri som renässansens skalder i allmänhet till sina.
Direkta översättningar förekomma sällan, och likheten inskränker
sig i regeln till, att Hiärne från Zevecotius i grunddragen lånat själva
utvecklingen av ämnet samt parafraserat vissa scener i dennes drama;
en mängd andra återfinnas däremot icke i förebilden. En förtjänst
hos Hiärne var i varje fall hans lyckliga val av ämne och den för-
måga, han visar i att fasthålla och tillämpa skolans estetiska teorier.
Just avvikelserna från förebilden äro för oss av det största in-
tresset att studera. De röja nämligen tendenser, som, om de ut-
vecklats, helt visst gått i samma riktning som den, på vilken det
engelska dramat under Elisabeth slog in, och de visa, att denna
riktning bäst passade för det svenska nationallynnet, ehuru ut-
vecklingen sedermera på grund av andra inflytelser kom att gå
åt alldeles motsatt håll. Zevecotius’ stycke är nämligen ganska
odramatiskt och var tydligen blott avsett att läsas; större delen
upptages av monologer och körsånger, vilka innehålla reflexioner
över det skedda. Hos Hiärne däremot är intrigen vida mera kom-
plicerad och spännande, och händelserna föras här verkligen fram
på scenen — Alboin, vars mord i förebilden blott omtalas, mördas
här inför åskådarnas ögon. Hiärne hade tydligen en god blick för
vad som sceniskt »gjorde sig»,1 och detta röjer sig över allt i hans
dramatiskt effektfulla stycke, när man jämför detta med Zevecotius’
stela läsedrama. Det engelska dramats livliga, spännande handling,
varigenom detta skiljer sig från det antikiserande, finnes således till
tendensen även hos Hiärne.
Även i en annan närliggande punkt avviker han alldeles avgjort
från förebilden. Renässansens estetiker hade skarpt skilt på tragedi
och komedi och i dem sett tvenne oförenliga konstarter. I de
antikiserande sorgespelen kunde således några komiska scener ej
inblandas, och dylika saknades även sedermera i Corneilles och
Racines stycken. I England däremot började man redan tidigt att
i de allvarliga skådespelen inlägga en komisk bihandling — alldeles
såsom ofta i medeltidens mysterier. Under äldre tider stod denna van-
ligen ej i någon förbindelse med huvudhandlingen, utan löpte parallellt
med denna, men så småningom sökte man att allt mer sammanarbeta
1 Häri har han en viss frändskap med Messenius, som icke varit utan inverkan
på honom.
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
