Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
metamorfoser, och i viss anslutning till den grekiska tragedien
var en konstform, som förträffligt passade för tidens smak; om
Rosimunda varit ett uttryck för den Stiernhielmska tidens mera
rent klassiska riktning, passade pastoraltragedien med dess senti-
mentalitet, dess förkärlek för italienska versformer och dess prakt
i dekorationer bättre i stycke med den marinism, som samtidigt
gjorde sig gällande inom den lyriska och episka dikten. Celsius’
första försök blev heller icke utan efterföljd. Från de närmast
följande åren hava vi nämligen icke mindre än tre andra pastoral-
dramer: Phaeton av okänd författare och med all sannolikhet skriven
med en scenbearbetning av holländaren Vondels likanämnda stycke
som förebild, Psyches sång- åkk frögdespel (1689) — en efterbild-
ning av Fontenelle’s operadrama ■— av F. T. Bergman samt Apollo1
(1688) av Isak Börk, truppens flitigaste författare.
1 Likheten mellan Börks Apollo och Opitz" förut omtalade Dafne är, ehuru båda
behandla samma ämne, knappt så stor, att ett samband dem emellan kan antagas.
2 Det är dock icke fullt säkert, om ock mycket sannolikt, att denna tragedi skrevs
för den nu omtalade truppen och icke för den föregående.
Celsius’ Orpheus bibehåller bäst pastoraltragediens skaplynne.
De övriga, som antagligen skrevos för hovet i Stockholm, kunde
däremot icke undgå att taga intryck av dess drama ■—■ baletten.
Och däröver kan man ej förundra sig. Operan, som tidigast var
avsedd att bliva ett musikdrama i antik stil, övergick i alla land
allt mer och mer till en musikalisk balett, och de svenska styckena
följde i detta fall blott med den allmänna utvecklingen.
Men för dessa pastoraltragedier övergav man icke försöken i den
riktning, som inletts av Rosimunda, och vi hava ej mindre än fyra
tragedier, som mer eller mindre gå i denna stil, ehuru det musi-
kaliska element, som funnits i de nyssnämnda pastoraltragedierna,
därför ej försvann. Dessa tragedier äro Hippolitus, Troas2 och
Philomela av okända författare samt Darius (1688) av Börk. Alla
stå, liksom Rosimunda, i ett mer eller mindre starkt beroende av
det samtida holländska dramat, och Darius är måhända blott en
bearbetning av ett nu förlorat stycke, som uppförts av någon kring-
resande holländsk trupp. Minst tilltalande är Philomela, som i
teknik och syfte, om än ej i enskildheterna, röjer en tydlig påverkan
från Thyestes, en av Senecas mest bloddrypande tragedier, och
utan tvivel var det författarens mening att med det gräsliga ämnet
framkalla den tragiska »fasa», som så livligt tilltalade renässansens
tragöder. Detta syfte motverkas likväl i en icke ringa mån av den
nästan balettartade avslutningen, i vilken vi liksom i Ovidius’ dikt,
som legat till grund för stycket, se de handlande huvudpersonerna
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
