Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Skolor och universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Befordringslagen.
Vidare saknades en förnuftig befordringslag. Genom det s. k.
tjänstebetänkandet av 1756 hade ancienniteten fastslagits såsom enda
befordringsgrund. Överallt var denna princip lika skadlig och
skaffade oss en usel ämbetsmannakår, enär man var lagligen förhindrad
att taga hänsyn till den verkliga dugligheten. Ämbetsmannen hade
ej den ringaste sporre att med nit, intresse och plikttrohet sköta
sin tjänst, ty detta hjälpte honom ej till någon befordran, utan han
flöt — så att säga — fram blott på sin tjänsteålder. För
universiteten var detta tjänstebetänkande särskilt ödesdigert, och man kan
i våra dagar knappt förstå, huru det med detta ens var möjligt för
universiteten att utöva någon vetenskaplig verksamhet. Vi kunna
t. ex. antaga, att en professur i matematik blev ledig och söktes
av en adjunkt i latin och en mycket skicklig docent i matematik.
Adjunkten var äldre i tjänsten och skulle således utnämnas, trots
det att han kanske ej hunnit längre i ämnet än till quattuor species.
Flera exempel finnas verkligen på dylika abderitiska utnämningar.
Men i det hela måste man säga, att det gick vida bättre, än man
kunnat hoppas. Något berodde väl därpå, att konsistorium
»tummade» åtskilligt på lagen, men det mesta berodde nog därpå, att
de unga vetenskapsmännen aldrig vågade specialisera sig, utan läste
och disputerade i fakultetens alla ämnen för att vara beredda att
mottaga första lediga professur, vare sig i matematik, orientaliska
språk eller historia. Den ytterst elementära undervisning, som en
professor var skyldig att giva — oftast för minderåriga — gjorde
även några specialstudier tämligen överflödiga, och exempel finnas,
att en professors vetenskapliga verksamhet legat alldeles vid sidan
av hans professur. Ihre t. ex. var professor skytteanus och tolkade
d. v. s. översatte såsom sådan Livius och några andra latinska
historiker. Men såsom vetenskapsman var han som bekant svensk
språkforskare, utgivare av vår första vetenskapliga ordbok. Och det är
betecknande, att han aldrig offentligen föreläste i svensk
språkvetenskap.
En annan lika abderitisk förordning var nästan ännu skadligare.
Enligt denna, som utfärdats 1746, skulle förslagen upprättas efter
pluraliteten, »så att den, som fått de mesta vota, uppföres primo
loco, den, som fått mindre, secundo loco och den, som fått, de
minsta, tertio loco». Följden av denna beräkning, som redan före
förordningen praktiserats, visade sig vid flera förslag. Striden stod
ofta om två framstående män, som hade en tredje underlägsen
medsökande, men ofta var det denne, som blev utnämnd. Ett
exempel. Professuren i orientaliska språk söktes av den utmärkte
orientalisten Aurivillius, den turkiske translatorn Rubens och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0046.html
