Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Censuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Argus och påpekade farliga yttranden, som kunde vålla författaren
obehag. Hans ställning var ju ej angenäm, och med full rätt kunde
han skriva till Argusförfattaren: »Jag har att avvärja och undfly slag,
som ni icke vet om. Ni är utom fara, men det är till mig man
håller sig, var gång man förargar sig.»
Censor försvarar skrivfriheten.
Tack vare Rosenadlers och Benzelstiernas takt och frisinne verkade
censuren mindre stötande, än den eljes skulle hava gjort, och mången
gång tog censorn en författare i försvar mot den prästerliga censuren,
ibland med, ibland utan framgång. Så vågade Benzelstierna t. o. m.
uppträda mot det samlade prästeståndet, som vid 1743 års riksdag
fordrade indragandet av en bok av Nordencrantz. Boken handlade
om orsakerna till det gotiska rikets undergång i Spanien år 711.
Ämnet förefaller ju oss tämligen oskyldigt, men då Nordencrantz sökt
visa, att en av orsakerna varit det spanska prästerskapets
mångahanda stämplingar, fann ståndet dessa satser »mäkta eftertänkliga
och emot religionen åtminstone indirekte, men mot statum politicum
handgripligen stötande». Då ståndet dessutom hört, att
Nordencrantz ämnade utgiva ett annat arbete, som förmodades bliva lika
anstötligt, begärdes, att denna bebådade skrift skulle förbjudas.
Benzelstierna däremot förklarade, att han i det förra arbetet ej
funnit något förgripligt och att prästeståndet ej anfört något som
helst bevis för sitt påstående. Detta var »en förvänd modus
procedendi, att ett sådant omdöme fälles, innan orsakerna därtill blivit
vid handen givna». Vad det senare arbetet beträffar, framhöll han
det orimliga i att därom fälla ett omdöme, »innan ett enda ord
därav kommit i ljuset».
Trycktvånget.
Trots det att censor således ofta uppträdde till försvar för en
författare, var denne emellertid faktiskt alldeles rättslös, hans skrift
kunde undertryckas, utan att man ens behövde underrätta honom
om orsaken, och ömtåligheten hos vederbörande var så stor, att
ingen vågade nedskriva något, som kunde tolkas såsom ett klander
mot den lutherska bekännelsen eller mot det »sälla regeringssätt»,
som Sverige hade och som alla andra nationer avundades oss. Den
Hornska regeringen visade väl vissa tendenser att lätta på
trycktvånget, och en mössa, dåvarande handelsmannen Bachmanson —
sedan adlad Nordencrantz, densamme, som nyss omtalats, —
inlämnade till 1727 års riksdag ett förslag, att »ett fritt tryck måtte
efterlåtas i riket». Förslaget, som Bachmanson för övrigt sedan tog
tillbaka, remitterades till kanslikollegiet, där en diskussion uppstod,
som är typisk för frihetstidens naivitet. En av bisittarna fann
förslaget fullkomligt överflödigt, då »aldrig någon nekas att få trycka
vad som ej är emot religionen, staten och bonos mores, och den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0083.html
