Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Censuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
irring». Rekordet slogs emellertid 1759, då en person begärde att
få trycka ett utdrag ur Sveriges gällande grundlagar. Detta
förbjöds emellertid, ty irriga meningar kunde hos ungdomen lätt
uppstå, »hållandes kollegium drägligare att uti sådana ämnen vara utan
all kunskap än av oriktiga och falska begrepp intagen». Politik
och religion fick man således alls ej skriva om, och vad ekonomien
beträffar, borde enligt kanslikollegiets mening friheten att yttra sig
i dylika frågor »i så måtto inskränkas, att vad uppå regeringens
verkställighet egentligen beror eller ock dess redan tagna
författningar granskar och dömer, därifrån undantages».
Ärlig swensk.
Det fria regeringssättet var, såsom härav framgår, kraftigt värnat.
Men hattarna begingo en oförsiktighet och bröto själva mot
principen. För att under riksdagen sprida en renlärig politisk
uppfattning utgav hattpartiet från februari 1755 till april 1756 tidningen
En ärlig swensk, redigerad av censor librorum Oelreich. Då denna
innehöll våldsamma angrepp på det kungliga partiet, hemställde
den beskedlige Adolf Fredrik, om icke tidningen dock borde
granskas av justitiekansleren. Men nu höll man starkt på en
medborgares yttrandefrihet, och i rådet förklarade Höpken, med vilken de
andra instämde, »att rättigheten att skriva om konstitutionen och
regeringssättet vore ett essentiale av friheten». Detta frisinne fick
emellertid sin rätta belysning, då fråga blev om en motskrift. En
landsfiskal Mannercrantz begärde nämligen att få trycka en annan
tidning, En owäldug swensk, som tydligen skulle vända sig mot
Oelreichs blad. Ansökningen remitterades till — Oelreich, som länge
och väl låg på den, och så slutade kanslikollegiet med att förbjuda
den: kollegiet vore visserligen övertygat om, »att tryckfrihet är
oskiljaktig både ifrån nationens frihet och litteraturens uppkomst»,
men då författaren begagnat oanständiga utlåtelser mot en annan
auktor, så skulle skriften »på det eftertryckligaste sätt förbjudas».
Oelreich.
Att driva ett tankeförtryck till en dylik ytterlighet är emellertid
farligt, och detta fick hattpartiet nu erfara. I slutet av 1750-talet
började det knaka i partiets fogar, och de, som hade ett finare
politiskt väderkorn, anade redan systemets fall och gjorde sig därför
beredda att till 1760 års riksdag övergiva det sjunkande skeppet.
Bland dem var även den sluge, fullkomligt samvetslöse censor librorum
Oelreich, en bland de minst tilltalande personligheterna inom
frihetstidens politiska liv, smutsigt girig, kitslig, oförsynt, men med en viss
försonande galghumor. När han fick tillfälle att gräla, kände han
sig i sitt rätta element, och prästhatare som han var, kom han ofta
i delo med den andra censurmyndigheten, Stockholms stads
konsistorium. Ännu starkare blevo slitningarna mellan honom och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0085.html
