Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Censuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stater prövat, att frihet efter hand degenererade till mångvälde och
att alltså publicum finge allt fog att beklaga sig, då skulle
visserligen en rätt avmålning av en sannskyldig frihet bliva olidlig för
de regerande, då kunde ju ett censurerande kanslikollegium till en
skadlig regerings värn bruka samma skäl, som nu sättas emot mig,
då jag endast beskrivit friheten».
Detta var ju något mera än ett angrepp på hattregeringen och
censuren. Det var en förkastelsedom över frihetstidens hela
statsskick, enligt vilket det härskande partiet gjorde anspråk på en Karl
XII:s suveränitet. Och han fortsatte i samma stil. Man påstår,
skriver han, att vi hava frihet, därför att konungens makt är
inskränkt, »då det likväl är klart, att friheten även fordrar, att de
alla, som tillika hava del i regeringen, samt alla inbyggare i gemen
hava nog bundna händer att ej kunna trycka medborgare. Min
slutsats är, att friheten bör bevaras med frihet, nämligen rikets
frihet med skrivfrihet». I varje rike finnas missnöjda, så ock i Sverige.
»Tvenne utvägar äro att avböja skadliga följder av missnöje. Den
ena fordrar bläck, den andra blod.» I Sverige torde den hårda
utvägen vara mindre pålitlig, då »största delen av milicen ej hålles
av regeringen, utan uppfödes med allmogens bröd och
tänkesätt».
Avbönen hade således förvandlats till ett manifest, och den
vacklande hattregeringen kunde ej dölja för sig, att Forsskål här
uttalat tankar, som delades av vida kretsar i landet, ehuru ingen haft
mod att komma fram med dem. Faktiskt hade rollerna blivit
förbytta: kanslikollegiet satt på de anklagades bänk, och Forsskål
framstod såsom den allmänne åklagaren. Någon reträtt var nu ej
möjlig, det gick ej för sig att begrava saken i tysthet, och
vederbörande måste således hålla i sig. Den 28 februari 1760 måste
rådet därför utfärda ett offentligt plakat, i vilket Forsskåls skrift
förbjöds, varjämte han skulle »varnas» av kanslikollegiet — längre
vågade man ej gå. Men »varningen» medförde ett nytt nederlag
för regeringen. Kanslikollegiet, som tydligen ville undvika ett
möte med Forsskål, gav det akademiska konsistoriet i uppdrag
att meddela varningen. Forsskål uppkallades i detta, men
protesterade och inlämnade ett »diktamen» mot varningen. Naturligtvis
var detta en grov sidvördnad mot både regeringen och
kanslikollegium, men det senare vågade icke infordra Forsskåls diktamen,
utan föredrog att ignorera det. Forsskål måste strax därefter
avresa med den arabiska expeditionen, och striden var därför
avslutad. Men han hade behållit sista ordet, och icke på en enda
punkt hade han givit med sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
