Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ortodoxismens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett förbud mot konventiklar, dels en förklaring, att ingen av pietismen
besmittad skulle i statens tjänst kunna brukas — ett förslag, som
dock icke kunde genomdrivas. Men även pietisterna började att
övergiva sin hittillsvarande passiva hållning och yrka på större frihet.
En bland de ledande pietisterna, assessor Rothåf, ingav till 1720
års riksdag ett memorial, i vilket han framhöll, att ingen utom Gud
allena kan vara herre över människans samvete, varav följer, att
ingen kan tvingas till en annan religiös övertygelse än den, som
han själv prövar vara sann. Vidare yrkade han på ett ökat
lekmannainflytande på de kyrkliga angelägenheterna. Andra pietister
gingo ännu längre, och prosten Grubb framlade ett förslag om ett
kyrkokollegium, valt blott ur de tre lekmannastånden, vilket skulle
hava uppsikt över hela kyrkostaten med rätt att till- och avsätta
biskopar.
Konventikelplakatet 1726.
Dessa och liknande förslag kunde naturligtvis ej genomdrivas,
och genom konventikelplakatet av den 12 januari 1726 vann
ortodoxismen en avgjord framgång. Enligt detta tilläts endast den
mest begränsade husandakt. Föräldrar och husbönder hade väl rätt
att med sina barn, anhöriga och tjänstefolk hålla bön, läsa ur bibeln
och ur några andra gudeliga och här i riket vedertagna böcker.
Men intet därutöver. Ursprungligen hade man också velat medge,
att vänner, som tillfälligtvis kommo tillsammans, skulle få föra »ett
gudeligt och uppbyggligt samtal», men vid justeringen ströks detta.
Likaså strök man ett annat farligt medgivande: att den, som i följd
av en alltför lång och besvärlig väg till kyrkan blev hindrad att
resa dit, skulle hemma »få göra bön, sjunga vanliga psalmer, läsa
i bibeln, postillor och gudeliga böcker». Även detta ansågs farligt
och stridande mot god ordning. Kommo personer tillsammans i
enskilda hus under förevändning att bruka sin andakt, skulle detta
första gången bestraffas med böter av 200 daler smt., andra gången
med 400 daler och i brist av penningar med två à tre veckors
fängelse vid vatten och bröd. Skedde det tredje gången, var straffet
landsförvisning på 2 år.
Detta är innehållet av det så sorgligt ryktbara konventikelplakatet,
som upphävdes först så sent som 1858, och fullständigt först tio år
senare. Rättvisan fordrar dock det erkännandet, att beslutet i rådet
ej var enhälligt. Arvid Bernhard Horn hade ingenting emot en
större konventikelfrihet, och Nicodemus Tessin anmärkte
orimligheten i att förbjuda sammankomster till Guds pris och lov, men
»lämna alldeles opåtalt, om en hop folk komma tillhopa på krogar
och källare, hålla stora banketter och förnöta dagar och nätter med
dansande, sjungande, supande, spelande och all annan syndig fåfänga».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0154.html
