Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ortodoxismens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på vägen, på ett par adliga gods mottogs han såsom ett trosvittne,
och i Småland berättar Linderholm i sin förträffliga biografi —
förde kronobetjäningen, som eskorterade honom, honom avsides från
landsvägen till en by, där han fick hålla en predikan för dem och
ortsbefolkningen. Till fäderneslandet vände han aldrig tillbaka, utan
avled såsom missionär i Amerika.
Strömkantringen i trostvånget.
Hans mod under rättegången, hans omutliga sanningskärlek och
hans varma, religiösa övertygelse hade tydligen gjort ett djupt
intryck. Följderna visade sig redan vid 1741 års riksdag. En
riksdagsman i borgarståndet ingav då en hemställan om en revision av
de senaste tvångslagarna i riktning mot »en kristlig och förnuftig
tolerans», så att åtminstone någon samvetsfrihet kunde förunnas
dem av landets egna barn, »som ej enahanda begrepp i religionsmål
hava, men för övrigt sig stilla och roligen i församlingen förhålla».
Vid samma riksdag genomdrevs också, såsom vi minnas,
religionsfrihet för de reformerta, och den, som kraftigast verkat härför, friherre
Sten Coyet, tog sig också an de stackars separatisterna. Staten
hade väl rätt att genom dödsstraff och landsförvisning skilja sig
från skadliga medborgare, men jag tvivlar på — yttrade han — att
»en sådan, som ej har enahanda mening med de andra i
religionssaker, kan med gott samvete kastas utur sitt fädernesland. Jag har
hört omtalas några hovrättsdomare här i staden, som med synnerlig
samvetsgrannhet och försiktighet skola hantera dylika religionsmål.
Den Högste välsigne dem samt give många sådana religionsdomare.»
Visserligen lyckades ej reformvännerna genomdriva sina yrkanden.
Men man kom dock så långt — just med anledning av processen
mot Rosén — att riksdagen beslöt, att »ingen för villfarande
meningar i religionen misstänkt eller anklagad person, innan
rannsakning och dom förut gått, med arrest må beläggas». Detta beslut
och den samtidigt beviljade religionsfriheten för de reformerta
beteckna därför strömkantringen i det svenska religionstvångets historia.
Tvångslagarna avskaffades väl ej, men de tillämpades hädanefter
mindre ofta och mindre strängt, ehuru de länge, ända till
1800-talets mitt, funnos kvar på papperet.
Herrnhutismen.
Den nya sektrörelse, herrnhutismen, som på 1740-talet började
sprida sig i Sverige och ersätta dippelianismen, hade i varje fall ej
samma svårigheter att kämpa emot som Rosén och hans vänner.
Greve Zinzendorff, den herrnhutiska brödraförsamlingens stiftare, som
1735 gjort ett besök i Skåne, hade väl fått en utvisningsorder, som
dock ej träffat honom, förrän han redan lämnat landet. Men en
svensk student, Arvid Gradin, som utrikes blivit Zinzendorffs
lärjunge och som 1741 begav sig hit såsom herrnhutisk missionär, blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0167.html
