Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ihre och språkvetenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grammatik och en svensk ordbok till praktiskt bruk. Den, som
utarbetade dessa, var en bland frihetstidens verksammare
litteratörer, Abraham Sahlstedt, som visserligen saknade all vetenskaplig
lingvistisk bildning, men till ersättning hade både stor arbetsförmåga
och ett levande intresse. Såsom språkman inledde han sin
verksamhet med Försök til en svensk grammatica (1747), som sedan
åtföljdes av flera andra smärre arbeten. Hans ståndpunkt var —
såsom hans biograf Alvin anmärker — den fransk-klassiska, enligt
vilken bruket, både i ordval och stavning, var språkets högsta lag,
nämligen bruket inom de högre klasserna, och han är därför en
fiende till både arkaismer och dialektord. Men han har en viss
känsla av, att språket i olika samhällsklasser och för olika uppgifter
har nyanser, som i vissa fall böra iakttagas, eller — med andra ord
— att det finnes olika stilar, och detta röjer, att vi nu kommit till
en mera litterär tid än 1600-talet. I en uppsats delar han dessa
»skrivarter» i två huvudgrupper. I den ena har ett gammalt bruk
stadgat vissa ord och talesätt, som icke böra ändras, ehuru de vika
från den allmänna skrivarten. Sådana äro den bibliska stilen,
rättegångsstilen, den poetiska stilen o. s. v. I den andra »har
okunnighet eller ovarsamhet infört åtskilliga ord och skrivsätt, som efter
språkets art och allmänna bruk borde ändras och rättas», och hit
räknar han bl. a. kvinnfolksstilen, pedantstilen och älskogsstilen,
för vilken senare det vore fåfängt »att vilja föreskriva någon
ändring, så länge älskare och älskarinnor lyda mera passion än
förnuftet».
Genom sina många språkarbeten hade Sahlstedt emellertid
tilldragit sig uppmärksamheten, och han blev till sist den, som utsågs
till lagstiftare i språkets rike. Uppslaget till en dylik lagstiftning
utgick från två håll, från kanslikollegiet och från akademierna.
Kanslikollegiet såsom censurens högsta vårdare hade ju en viss
skyldighet att övervaka språket inom den tryckta litteraturen, och
dylika frågor kommo där ofta på tal; en gång, 1720, då diskursen
»oförmodeligen» föll på svenska språket, föreslog greve Lillienstedt
t. o. m. inrättandet av en språkakademi. Förslaget slog an, och
kollegiet hoppades, enligt protokollet, att det »lär en gång tillfälle
givas med allvar tänka därpå». Längre kom man dock icke, och
först 1749 hade »i övervägande kommit, huru nödigt det vara vill
att hava ett svenskt och latinskt dictionarium». Med anledning
därav skrev man till Uppsala och frågade, om man där hade någon
dylik ordbok under arbete. Då konsistoriet svarat, att Ihre därmed
var sysselsatt, fick han av Kungl. Maj:t i uppdrag att med flit och
möjlig skyndsamhet fullborda detta glossarium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
