Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den ekonomiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oredig, olidligt mångordig, upprepar sig själv och utbreder sig i det
oändliga. Men han är en ganska typisk författare för frihetstidens,
äldre skede, och hos få personligheter kommer tidens utilism
starkare fram än hos honom. Han är borgaren. Och det är från
borgarens synpunkt han bedömer allt. För de krigiska erövringarna,
har han alls intet sinne. De penningar, som på denna väg
inkommit i landet, hava varit »en förkvävande och skadelig spis, som i
ingen måtto verkat något gott». Och samma ringaktning hyser han
för de vetenskaper, som ej avse den direkta nyttan. Till det —
säger han — »som tjänar att göra ett folk lycksaligt, mäktigt och
välmående, behöves ingen metafysik eller andra högtravande saker».
Ett lands välmåga beror däremot på en högt uppdriven industri,
och ett av villkoren för denna är landets folkmängd. Nordencrantz
går t. o. m. så långt, att han förklarar, »att en myckenhet fattiga
människor äro ett lands rikedom». Och på ett annat ställe säger
han: »Om alla människor hade penningar nog, vem skulle då arbeta?
Vad uselhet skulle då icke vara över människorna? Därföre synes,
mig, att fattigt folk i ett land, allenast de bliva rätt anförda, äro
en större skatt och välsignelse än allt silver och guld. Och har
Herren Gud icke förgäves gjort en sådan åtskillnad mellan
människorna.» Åsikten var alls icke originell och återfinnes hos ett
flertal merkantilistiska författare. För arbetaren hade
borgaren-industriidkaren ej någon starkare medkänsla till övers, och för
honom gällde det att få så billig arbetskraft som möjligt. En
myckenhet fattigt folk, som för att kunna existera måste taga, vad som
bjöds, var därför för honom och hans fabrik en fördel, hans vara
kunde därigenom göras billigare och därför lättare avyttras i utlandet.
Om industrien bar sig, om fabriksidkaren blev rik, betydde detta
icke blott hans, utan i främsta rummet nationens rikedom, och för
detta mål fingo individens umbäranden träda i bakgrunden — det var
åtminstone den ideella förklaringen, på vilken man, efter vad det
förefaller, var naiv nog att delvis tro.
För samma mål: nationens rikedom — utan all hänsyn till
individen — höll Nordencrantz ock på en genom staten ordnad
arbetsfördelning, varigenom det rikaste utbytet av arbetet kunde
åstadkommas. Han har visserligen sinne för skråförfattningens
olägenheter, men — oredig i sin tankegång som han är — vill han
därför ej avskaffa en dylik yrkesfördelning, utan i stället utvidga den,
få flera mot varandra avgränsade hantverk: »hos andra nationer äro
de fördelta i fyra, fem, tio, ja tolv särskilda hantverken, som kallas,
och hållas hos oss för ett hantverk och av en man eller mästare
handhaves». Men han stannade icke ens härvid, och till riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
