- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden /
289

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linné

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hava av naturen varit mera danade för en dylik. Hans
ungdomsfriska världsåskådning, hans skämtlynne, hans lätthet att umgås
med människor och icke minst en viss naivitet gjorde honom till
en ungdomens vän, och i förhållande till lärjungarna gör han
snarare intryck av den äldre kamraten än av den överlägsne
vetenskapsmannen. Hans hänförelse för forskningen kunde ej annat än verka
smittande, och hans originella, konkreta och friska
framställningskonst fängslade alla, som råkade i beröring med honom. Det blev
i Uppsala ett mode att åhöra honom även för dem, som ej
studerade naturvetenskap, och stundom tyckes han hava haft halva
studentkåren till åhörare.

I det yttre förflöt hans liv lugnt. De husliga angelägenheterna
överlämnade han åt sin hustru och skötte själv sin vetenskap. Hans
anseende såsom samtidens störste svenske vetenskapsman var
obestritt och erkändes både av hans kolleger och av regeringen. 1753
blev han den »förste litterate nordstjärneriddaren i riket», och 1761
adlades han till von Linné. Hans död, 1778, betraktades såsom en
tilldragelse av den vikt, att Gustav III i sitt trontal till ständerna
ansåg sig böra omnämna den: »Jag har förlorat en man, som gjort
lika ära åt sitt fosterland såsom värdig medborgare som han
verkligen var över hela världen berömd. Länge skall Uppsala påminna
sig den ryktbarhet, som Linnés namn åt denna högskola förvärvat.»

Linné såsom stilist.



Hans insats i den svenska kulturen var också sådan, att han
förtjänade ett dylikt eftermäle. Samtiden satte honom ej vidare högt
såsom stilist, men eftervärlden har här gjort honom större rättvisa.
Själv framhöll han ofta sitt ringa språkintresse, ty han höll före —
säger han i sin självbiografi — »att tiden på intet sätt dyrare köpes,
än då man reser utomlands endast för språkens skull. Visst var
det, att Linnæi tid icke tillstadde honom att excolera språken, men
så var ock att märka, det hans genie var så alldeles intet för språk,
att han varken lärde engelska eller fransyska eller tyska eller lapska,
ja, icke en gång holländska, fast han hela tre åren vistades i
Holland; icke dess mindre kom han allestädes fram väl och lyckligen.»
Utrikes redde han sig med latin, som jämte småländska var det enda
språk han behärskade. I hans kollegers öron lät det förra språket ej
vidare ciceronianskt, och man kallade det »swartbäckslatin». Men
av dessa anmärkningar var Linné ganska oberörd: »Hellre vill jag
få tre örfilar av Priscianus än en av naturen», och på ett annat ställe
yttrar han om sin skrivart, att den »är mycket enfaldig, varför jag
torde bliva hårt ansatt av många Plinii näktergalar». Han tröstar
sig dock därmed, att »om hos andra folkslag allenast eloquentiæ
doctores fått skriva, torde världen i dag vetat mindre».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free