Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är det intet annat, än att den andre dem övertygat, att den helige
Gunichildus borde med rätta heta Grimchildus.» Skildringen är
onekligen målande. Man ser gruppen framför sig, och det hela
verkar såsom en tavla.
Argus som berättare.
Men i regeln är Argus i vår tids smak minst till sin fördel, då
han uppträder såsom moralist. Med sin mottaglighet för intryck
hade Dalin gripits av spectatorsströmningen inom tiden, men i själva
verket låg denna alls icke för honom. Han var icke någon
folkuppfostrare, icke borgerlig till sina sympatier, var innerst
säkerligen mycket måttligt intresserad för moralen, och han är därför
bäst, då han glömmer att moralisera och i stället berättar. Först
då får hans stil verklig fart. Rent ypperlig är hans saga om
hunden Pip. Jag har fått — berättar han — »en löjlig dräng, som
roar mig var afton med sina sagor, och denna berättade han mig
efter gamla äventyrssättet bland gement folk». Denna »gement
folks» egen berättarstil har Dalin på ett överlägset sätt återgivit,
och man får gå ända fram till våra dagar för att få en så
naturtroget berättad saga. Denna förmåga att uppfatta och imitera var
också Dalins styrka:
»Det var en gång en kung, som hade en drottning, och de hade en dotter,
som var skön, så skön som allt det, som skönt var. De gåvo henne så granna
kläder av bara gull och sölv, så hon blänkte som solen. Och därmed så var
det en kungason, som kom från främmande land — nej, håll, jag glömde säga,
att kungadottern hade en liten hund, som hette Pip. Nå, det var gott och
väl, den kungasonen från främmande land han fick se kungadottern i kyrkan,
och då blev han så kär, så kär, så han kunde varken äta eller dricka och låg
för döden alldeles. Nu så vet jag inte, hur det bar till, men kungadottern
miste sin lilla hund, som hette Pip, och kungadottern sörjde, så ingen fick
lov att trösta henne.»
Jag hoppar över fortsättningen, som för övrigt avbrytes mitt i,
innan drängen hunnit berätta, huru kungasonen återfann Pip och
fick prinsessan. Liksom Dalin här kan härma allmogesagans ton,
kan han i Samtal mellan Balzar laquay, Elsa frustupiga och hustru
Brita taga ett fonogram av den lägre Stockholmsbefolkningens
konversation. Elsa, som börjar samtalet med att för Balzar beklaga
sig över sitt husbondefolk, har en, som det tyckes, oövervinnelig
svada, men besegras likväl av hustru Brita, som överöser henne
med ovett och aldrig låter henne komma till tals: »Här står den
långa åsnan och skvallrar med slokar och stjäl bort Guds dag och
låter ligga all gärningen. Hur blev det med stärkningen? An
stolarna, du skulle damma? Än golvet, du skulle skura? Allt är
ogjort och här stå vi, madame! Du lär väl ha stått och ljugit
en stund som i går, när du hade den andra slyngeln här inne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0417.html
