385 (Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inför sekreta utskottet, som ansåg förbrytelsen mycket grov. Vissa
präster anmärkte, att författaren ej blott begabbat »sättet att predika
i församlingarna, utan ock gäckats med viktiga ämnen av
salighetsläran, såsom läran om syndafallet, död och evighet m. m., varutinnan
han övergått många av de mest beryktade fritänkare.» Biskop
Browallius yrkade också på, att Dalin borde »utan rannsakning få
consilium abeundi från hovet och riket». Men innan utskottet
fattat något beslut, hade saken tagits upp av prästeståndet in pleno.
Nu började det att osa hett, och den beskedlige Adolf Fredrik
skickades fram att be om ursäkt. Efter åtskilligt parlamenterande
togs denna till sist för god. Konungen lovade, att alla dylika
skrifter skulle förstöras, Dalin fick stanna som kronprinsens lärare,
och ovädret hade således dragit förbi.

Det hela verkar ju snarast som en fars. Men denna fars betecknar
dock den första sammanstötningen mellan ortodoxismen och den
gryende upplysningen. Under 1730-talet hade kyrkan haft att kämpa
mot de frireligiösa fromhetsrörelserna och åtminstone i det yttre
vunnit en seger över dessa. Nu hade en ny fiende uppstått:
fritänkeriet, och detta var svårare att komma åt. Den gamla karolinska
vördnaden för bibel och präster började hastigt att giva sig, och
endast årtiondet efter Dalins kalottpredikningar möta vi Bellmans
bibelparodier och »epistlar». Ännu ett årtionde — och vi hava
nått fram till den svenska upplysningens främste representant, till
Kellgren. Pioniären för denna rörelse var dock »pastor Nicopompus».

Dalin och revolutionsförsöket.

Denna gång hade Dalin undgått faran. Han hade t. o. m. stigit
i graderna. 1751 hade han blivit adlad till von Dalin och 1753 fått
kansliråds titel och rang. Samma år blev han sekreterare i den
högaristokratiska Vitterhetsakademien, och 1755 blev han
rikshistoriograf. Men han var oförsiktig. Förledd av sin tillgivenhet för Lovisa
Ulrika, lät han bruka sig i de hemliga stämplingar, som drottningen
hade mot författningen. Saken blev rapporterad för Höpken, som
emellertid var välvillig nog att ej yppa den — måhända därför att
straffet nog kunnat bli halshuggning, och för en dylik ytterlighet
drog man sig dock, när det gällde en man som Dalin. Men saken
togs kort därefter upp i en annan form. Dalins underhandlingar
hade förts de sista dagarna av 1754. I oktober året därpå
sammanträdde riksdagen, och mindre sekreta deputationen, som fått nys
om de hemliga underhandlingarna, anmälde nu Dalin, ej för dessa,
utan för de förgripliga kalottpredikningarna; dessutom misstänkte
man, att Dalin fört pennan åt konungen i de skrivelser, som denne
ingivit till rådet, »alla stridande mot principen av våra regeringslagar».
Resultatet blev, att alla de fyra stånden beslöto, att hos Kungl.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0465.html

		Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden / 385 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|