Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
således ännu ung, men hovdamerna betraktade honom synbarligen
såsom en alldeles ofarlig gammal onkel, och själv ville han ej spela
någon annan roll. Av sin tids religiösa rörelser var han likaledes
oberörd. Han skrev religiösa poem, då dylika krävdes av hans
ställning såsom hovpoet på adelsgodsen, men någon religiös känsla
ligger ej bakom dem, och då han kommit till Lovisa Ulrikas hov,
där något dylikt dagsverke ej fordrades av honom, upphörde också
hans religiösa författarskap. Till ortodoxism och pietism intog han
en blott negativ ståndpunkt. Ortodoxismen syntes honom pedantisk
och löjlig, dess dogmatik barbarisk; den religiösa känsla, som låg
bakom pietismen, förstod han aldrig, och på pietisternas allvarliga
later och salvelsefullhet stötte han sig. Icke ens för den nyare
upplysningsreligionen tyckes han hava hyst något livligare intresse.
Han anslöt sig väl till dess krav på tolerans, men till en väsentlig
del väl därför att denna tolerans stämde mest samman med hans
likgiltighet för de religiösa frågorna. Och för upplysningsfilosofien,
för så vitt den sökte nå ett positivt resultat, stod han tydligen
främmande.
Han hade således varken fantasi eller känsla. Han var en
förståndsmänniska, men en jordbunden förståndsmänniska, som aldrig gjorde
något försök att lösa de stora gåtorna, utan som fredligt stannade
kvar på en praktiskt klok senscommun-ståndpunkt. Någon
bergbestigare var han icke. Till höjderna kände han ingen lust, och
för farorna och obehagen av en dylik klättring hade han ett mycket
livligt sinne. Det förefaller onekligen egendomligt, att en man med
ett dylikt temperament och en dylik begåvning likväl kommit att
intaga en ledande ställning inom det svenska kulturarbetet. Men
med en viss rätt kan man på honom tillämpa ett yttrande av
Brunetière om Dalins vida större samtida Voltaire: »Om jag icke fruktade
att leka med ord, skulle jag säga, att Voltaires stora originalitet
består i att alldeles sakna originalitet. Jag vet åtminstone icke någon
idé, som han framlagt och som tillhör honom, som är hans upptäckt
eller hans uppfinning.» Detsamma kan i ännu högre grad sägas
om Dalin. Men detta är blott ett drag i karakteristiken, och ingen
kan neka, att Voltaire likväl var sin samtids främsta kulturpersonlighet,
den, som satte hela upplysningsrörelsen i gång. Detsamma kan,
vad Sverige beträffar, sägas om Dalin. Just i följd av sin brist på
temperament och originalitet blev han eolsharpan, som återgav
vinddragen inom tiden, och genom honom kom Sverige dock med i den
stora europeiska kulturrörelsen.
Liksom Voltaire saknade han, som sagt, originalitet, men han
hade även en annan likhet med honom: han var stilist — visserligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
