Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Litteraturhistoriskt hava dessa försök en stor betydelse, ty härigenom införde
han den fransk-klassiska smak, som sedan skulle bliva härskande
ända in på 1800-talets början. Men estetiskt misslyckades han, ty
varken tragedien eller hjältedikten eller ens komedien låg för hans
begåvning. Han var, som sagt, jordbunden, på idealismens höjder
var han städse bortkommen, hans eljes så säkra stilkänsla övergav
honom, och han blev vulgär i sina försök att imitera Racine och
Voltaire. Ej heller var han någon människoskildrare. Han hade
en snabb, realistisk uppfattning av situationer o. d., över huvud av
det yttre, men han var alldeles för ytlig att kunna tränga på djupet
av en annan individualitet, hade ej ens pejlat sin egen. Även här
drog han sig också efter de misslyckade försöken tillbaka.
Redan förut, under Awazutiden, hade han dock funnit en genre,
som fullkomligt passade för hans temperament och hans begåvning,
och efter Swenska friheten blev denna, i stort sett, den enda han
odlade. Det var den poésie fugitive, som redan Werwing infört, och
som, då Dalin kom till Stockholm, ännu var på högsta modet.
Genom Dalin fick denna bagatellpoesi en ytterligare förfining, och
det var framför allt den, som kom att leva kvar under den gustavianska
tiden. Denna rokokopoesi fordrade varken känsla eller fantasi, ty
motiven voro använda ända sedan Voitures tid, och det gällde blott
att variera dem. Det, som krävdes, var esprit och stilkonst, och
Dalin hade bägge, t. o. m. — efter svenska förhållanden — i
mycket hög grad. Vidare hade han en naturlig älskvärdhet och
den karolinska tidens goda lynne. Denna rokokopoesi var dessutom
aristokratisk, avsedd endast för samhällets överklass — den enda,
för vilken Dalin intresserade sig. I denna diktning hava vi därför
honom själv, sådan han var både som poet och såsom människa.
Den senare med sitt ständigt förbindliga leende, sitt aldrig sinande
bläckhorn och sina bugningar är ju ej vidare imponerande. Men
läser man dessa dikter med någon sympati, kan man förstå, varför
icke blott Dalins poesi, utan ock hans person var så omtyckt i de
kretsar, där han umgicks. Bakom det skämt, med vilket han roade
familjerna Rålamb, Ribbing, Piper och framför allt drottning Lovisa
Ulrika, låg det dock något annat och mera än blott skämt. Där
fanns också något av ett hjärta. Dalin hade i sitt liv troligen varken
känt kärlek eller vänskap — till en del väl därför, att han blott
umgicks i sådana kretsar, där man socialt stod över både hans kärlek
och hans vänskap. Han var icke god vän med greve Piper, baron
Rålamb eller baron Ribbing, men han hade en stark känsla av
tillgivenhet för dem, något av vasallens trohet, och denna lyser dock
fram bakom skämtet. I Grållens saga hade han, omedvetet, skildrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
