Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalins samtida och efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallar »ordonnancen» (kompositionen). Nederländska och tyska
målare hava »bekymmersamt följt naturen, sådan som den sig för
deras ögon viste. Var en människa, som tjänte dem till modell,
vacker, var det så mycket bättre och lyckligare för en Venus eller
någon annan gudinna, som under dess skapnad föreställdes. Var
åter modellen stygg och ful, så var gudinnan olycklig och dess
gestalt obehaglig. Av denna trälsamma efterapning alstrades likväl
den härliga kolorit eller färgblandning, som ännu i denna dag av
andra länders mästare snarare kan med förundran rönas än
lyckligen efterföljas.» Därefter slutar brevet med en skisserad
framställning av den svenska målarkonstens historia, som inledes med
några vemodsfulla ord, vilka man har svårt att utan medkänsla läsa:
»Undren ej, min nådige herre, att jag mig något länge vid målningar
uppehållit. Större delen av dem, vilka nu vid Drottningholm
förvaras, har jag besuttit. Eders Kungl. Höghet lärer varken åstunda
eller behöva veta, varför de flyttat boning. Nog är, att de nu
vunnit en varaktig stad och torde en eller annan gång, när jag
bortgått, påminna min dyre prins, att jag varit till.»
Även om litteraturen yttrar han sig ofta i dessa brev, särskilt om
teatern, och även här visar han sig såsom en fint bildad bedömare.
Ett brev är skrivet med anledning av den franska trupp, som
(1753) kommit till Sverige och börjat spela på Drottningholm och
Ulriksdal. För sin elev, som då ännu ej var åtta år, gör Tessin ett
utkast till dramats historia — icke dåligt för att vara skrivet på
1700-talet. Högst sätter han naturligtvis den franska teatern, vilken
»räknas för den, som mest av alla blivit uppstädad», och främst
ställer han Molière: »Hur träffelig han varit, kan därav dömas, att
varken förr eller senare någon nått till den höjd, han hunnit».
Närmast når dock Regnard. Egendomligt nog nämner Tessin icke
sin vän Marivaux, men däremot uttalar han sitt ogillande av den
nya art, som Nivelle de la Chaussée kort förut sökt skapa i la
comédie larmoyante, »vilken tyckes vilja tränga sig emellan tragedier
och komedier, men som ej har varken de förras intryck eller de
senares behaglighet. Ty torde den ej länge hava bestånd.» Han
tar vidare till orda i en annan vid denna tid mycket diskuterad
fråga: »Jag vet, hur angelägen den så kallade uniteten anses, vilken
inskränker förloppet inom viss tid och vissa rum. Men som sådant
endast sker att bibehålla sannolikheten, så skulle jag tro den väl tåla
något inbrott vid ett tillfälle, då alla ting övertyga mig, att vad
som förehaves, är en dikt. Ho kan tro, att fransyska teatern är
romerska rådhuset? Ho kan inbilla sig, att en stor fransysk peruk
och en aktörs styvkjortel är en romersk kejsares dräkt?» Tessin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
