Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ack, vad de äro få, som livets morgon sakna!
De flesta icke förr än sent på dagen vakna,
Fast dagen vackrast är, när dager först begynns.
Då kännes luften sval och täcka rodnan syns.
Ungdomen är för människan den tid, då hon ännu står naturen
nära, och uppgiften är att icke avlägsna oss från denna. Bokvett
och mannavett äro överflödiga för den, som följer naturen.
Uppfostran bör därför ej kuva själva naturen, ty »endast till sin egen
drift bör mänskan böjas». Trampas naturen ned, hämnas den, och
därav komma alla de olyckor och laster, som hemsöka samhället.
Fåfängt söker man att ersätta naturen med konst; »då först
behöves konst, när man naturen glömt». Se på Spartas ungdom!
Där var en kungason och borgarns son lika aktad, »den skillnad
okänd var av släkter, stånd och titlar», friheten var deras far,
landet deras moder, ungdomen övade sig i hjältelekar, ej i »mörka
skrifters gräl» — allt, såsom vi finna, tankar, som gå tillbaka till
Rousseau samt även framläggas med något av dennes patos.
Rousseaus hänförelse för naturen fyller även den nästa dikten,
Fägringens försvar, och i olikhet mot den året förut skrivna satiren
mot lantfolk förhärligar skalden nu det rena, oskuldsfulla livet på landet
i dess motsats till sedeförfallet i städerna. Från dem har fägringen
flytt, därför att människorna där undertryckt naturen. På landet
lever däremot denna fägring kvar med samma prakt som i
mänsklighetens första tid, »då konsten okänd var». Han kommer här
också in på det sociala problem, som Rousseau särskilt behandlat
i den andra discoursen, men även berört i den första:
I ystra lyckans barn, som sugen edra löjen
Av edra likars svett och kväven deras nöjen,
Ert överflöd det är, som väcker klagorop
Och fägring dödat har hos tvungna folkets hop.
Mandeville, som han hyllade ännu året förut, har således fått
vika för Rousseau, och det var för dennes naturevangelium, för
dennes demokratiska och filantropiska patos, som Gyllenborg nu
gjorde sig till tolk. Det är även denna rousseauism, som ligger
bakom de konstnärligt mera utarbetade dikter, som han införde i
Witterhetsarbeten, och som tillkommit under de förut omtalade
litterära samkvämen i den Nordenflychtska salongen. Nästan i varje
dylik dikt höra vi en återklang från Rousseau, mindre stark i den
första delen än i den andra. Satire öfver mina vänner, en Horatius-
imitation i Witterhetsarbetens första del, är ännu hållen i den äldre
stilen och är måhända blott en omarbetning. Men i de båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0549.html
