Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden / 504 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romanen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

läsa den med begärlighet och åstunda andra delen. Det bragte mig
ock att börja densamma, men angelägnare göromål gjorde, att det
gick långsamt, så att den icke blev färdig förr än i förliden höstas.»
Ehuru utgiven först 1780, torde således även denna andra del i det
väsentliga kunna sägas tillhöra frihetstidens litteratur, åtminstone
planen och den andra delens början.
Att Rålamb då beslöt sig för att utgiva
den, berodde därpå, att han råkat ut
för samma oförsynthet som före honom
Cervantes. En bland den gustavianska
tidens romanförfattare, Erik Erland
Ullman, hade nämligen tagit sig före att
skriva och utgiva en fortsättning på den
första delen, och det förmådde Rålamb
att avsluta och låta trycka den del, som
han författat. Om anledningen, att han
över huvud kom att skriva en roman,
berättar han i företalet. 1758 hade man i
ett sällskap kommit att tala om »det
svenska språkets mer eller mindre behag och lämplighet i
kärlekshändelsers beskrivning». Rålamb höll på dess lämplighet, och de
andra uppmanade honom då att »skriva något original och
ingalunda hålla mig till översättning. Jag började en sommar vid lediga
stunder, och innan hösten var första delen färdig, vilken jag visade
för några av mina vänner, vilka funno honom förtjäna att tryckas,
som ock skedde året efter hos direktören Salvius.»

Hans Gustaf Rålamb. Silhuett. Granhammar. (Svenska porträttarkivet.)

Syftet för Rålamb tyckes således att döma av företalet
huvudsakligen hava varit språkligt: att visa svenskans möjlighet för en
kärleksroman. Om han lyckats, kan vara tvivelaktigt. Böök, som
har förtjänsten av att hava uppvisat hans betydelse, finner, att
Rålambs språk är hårt och glanslöst, att det saknar färg och fart, ja,
litterär skolning över huvud. Enligt min mening är denna
karakteristik alldeles riktig. För att skriva så sent som omkring 1760,
skriver Rålamb en mycket dålig svenska. I någon mån torde dock
det stela språket bero på den form, som Rålamb valt för sin roman.
Liksom Defoe, Prévost, Säfström m. fl. låtsas han giva ut hjältens
egna levnadsminnen, som denne på gamla dagar nedskrivit. I följd
därav har romanen blivit en tämligen torr relation, som endast sällan
avbrytes av en dialog. Detta fel vidlåder dock, om än i vida ringare
grad, även utlandets högre stående roman, och i själva verket var
det först Fielding, som kunde skriva en naturlig dialog. Med ett
viktigt undantag var Rålamb heller icke någon karaktärstecknare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>