Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berch och Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här fram. Vid den första sockenstämman »påminte kyrkoherden om
en stocks inrättande», vilket av församlingen bifölls. Vidare frågade
han, hur det var »med fylleri, svordomar och annat oskick, vilket
kyrkoherden själv, såsom nyligen kommen till församlingen, ej kunde
avveta», och därvid resolverades, »att den, som utan laga förfall
försummar gudstjänsten eller under densamma sitter på krogen
eller andra ställen, plikte 2 daler smt». Skedde det tredje gången,
skulle den försumlige sättas i stocken. Vid en följande
sockenstämma »begärde kyrkoherden, att de vanliga måltider vid
husförhören, såsom både otjänliga och kostsamma, måtte indragas eller
åtminstone inskränkas till 3 ordinarie maträtter, kunnandes det
sålunda indragna överflödet komma de fattiga till godo». Härpå
ville församlingen emellertid icke gå in. Däremot begagnade man
sig nog av hans erbjudande att gratis undervisa barnen, om
församlingens invånare voro »hågade att anförtro honom sina barn».
»Den, som känner hans brev av blott några års äldre datum —
skriver Levertin — har svårt att låta bli att draga på smilbandet
inför all denna gudliga och moraliska iver. Den andlige sjörövaren
på galejan blev verkligen präst i sista akten.» Hans moraliska
människa hade måhända vunnit på kuppen, men humoristen hade
sannolikt gått under, och »så till vida var det nog för den svenska
dikten knappast någon stor förlust, då kyrkoherden Wallenberg
avled». Denna uppfattning kan jag ej dela, och enligt min mening
har Levertin här förbisett den fond av allvar, som fanns i
Wallenbergs glada världsåskådning; humoristen levde nog lika fullt kvar
hos kyrkoherden, fastän han på gammalt karolinskt manér
behandlade bönder så, som man då ansåg, att bönder borde behandlas.
Redan som ung student hade han förklarat sig ovillig att följa
»hopens exempel och söka syssla utan att bekymra sig om, hur
den skall förrättas», och trots sitt skämt var författaren av Min son
på galejan innerst en både allvarlig och religiös natur.
Den nya reseboken skiljer sig redan genom ämnet från den äldre.
I denna hade han skildrat en resa i Europa och mest sysselsatt
sig med dess storstäder. Här var uppgiften att beskriva en sjöresa,
det för den vanliga uppfattningen enformiga livet ombord och de
exotiska nejder, som skeppet anlöpte. En linneansk resejournal
kunde det ej bliva, ty några naturvetenskapliga kunskaper hade den
unge skeppsprästen icke. Liksom förut var han blott intresserad
för livet och människorna, och dessa tecknar han nu med ett större
mästerskap än i det första arbetet. Det väsentliga i Min son på
galejan är dock icke dessa skildringar, utan det självporträtt, som
författaren här målat — alldeles utan att tänka därpå. Man har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
