Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Knöppels L’école des maris. Sedan kommo dramer av Molière, Dancourt, La
Motte, Saint-Foix m. fl. Översättningslitteraturen intill 1753 var således ganska
rik, och de stackars aktörerna tyckas hava gjort allt, vad i deras förmåga stått
att hålla företaget uppe. De försökte sig även såsom originalförfattare,
Lindahl med sångspelen Menlöshetens tempel (1749), Arlequins jägarekonst (1753)
och troligen även Syrinx (1747), Knöppel med offenbachiaden Gudarnas rådslag
om fruentimret må fria sielft (1744) och Mötesplatsen i mörkret (1750). Men
dessa ansträngningar hjälpte icke.
Stagnell.
Samma år som den svenska truppen nödgades lämna
Bollhusteatern, uppträdde emellertid en ny författare, som icke kan
frånkännas en viss begåvning. Det var Johan Stagnell, född 1711 och
docent i Lund. Under åren 1751—56 vistades han i Stockholm
och kastade sig då på dramatiskt författarskap. Stagnell var en rå,
brutal natur, som under hela sitt liv var invecklad i bråk och
processer. 1756 blev han lektor i Kalmar, men dömdes 1768 »för hetsig
skrivart och andra förseelser på ett år vara förlustig sin tjänst med
thy åtföljande lön, plikta 200 daler smt. samt göra avbön inför
biskop och konsistorium». Han dog 1795. Den »hetsiga skrivarten»
röjer sig ock i hans komedier, som därjämte äro ytterst grovkorniga.
Hans mönster var naturligtvis Holberg, av vilken han dock
företrädesvis senterade plumpheterna. I januari 1753 uppfördes hans
Baron Sjelfklok och fröken Granlaga. De följande tyckas däremot
ej vara skrivna direkt för teatern: Den lyckelige banqueroutieren
(1753), Risbadstugan (1755) och Jesper Hjernlös, (1756); ett femte
stycke, Amman (1756), har också tillskrivits honom, men knappast
med rätta. Av dessa är Baron Sjelfklok något så när i samma stil
som Swenska sprätthöken, men är betydligt grovare. Hans
märkligaste stycke är otvivelaktigt Den lyckelige banqueroutieren, som
behandlade ett ämne för dagen, det allt mera överhandtagande
börsvingleriet. Hjälten i stycket, Goldfresser, har gjort konkurs,
rymt och kommit tillbaka och gör nu upp med sina kreditorer, så
att han får ett par miljoner över. Stycket har onekligen en realistisk
kraft, som eljes ej finnes i frihetstidens lustspel, och gisselslagen
drabba betydligt starkare, än då de andra anföllo avundsjukan,
girigheten o. s. v. Dialogen är även ganska ledig, och Stagnell faller
ej in i föreläsningstonen. Han moraliserar ej in abstracto. Man
hade närmat sig 1760-talet — smädeskriveriets första gyllene tid i
Sverige — och Stagnell var en bland dess första stormsvalor. Till
denna skandallitteratur hör i varje fall hans Risbadstugan, som även
däri är av ett visst intresse, att stycket bildar slutpunkten i den
utveckling, som den svenska komedien genomgick under frihetstiden.
Den hade börjat med Gyllenborgs båda stycken, som voro försök
att på svensk scen omplantera den finare franska komedien, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0662.html
