Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med utgången av 1766 upphörde, måste han se sig om efter en
ny plats. I augusti följande år blev han antagen till extraordinarie
i generaltulldirektionen, och där blev han t. o. m. befordrad, i maj
1768 till kopist med en lön av 250 daler smt., och i april 1770
till kanslist med en lön av 350 daler smt. Men samma otur, som
förföljt honom i manufakturkontoret, följde honom även här. Efter
revolutionen 1772 indrogs generaltulldirektionen, och verket ställdes
under kammarkollegiet. De gamla tjänstemännen fingo likväl
bibehålla sina löner, till dess att de erhöllo flyttning eller befordran
till annan tjänst. Bellman gick härigenom miste om befordran,
men för övrigt lämpade sig denna anordning förträffligt för honom
— 350 daler smt. om året och ingenting att göra. Denna,
visserligen obetydliga, lön uppbar Bellman således ända till sin död, och
tack vare Gustav III:s personliga ingripande fick han på 1770-talet
åtminstone ett existensminimum. 1773 började det s. k.
nummerlotteriet, och sekreteraren vid detta åtnjöt en lön av 1,000 daler
smt. I slutet av 1775 avled den förste innehavaren av platsen, och
i en versifierad skrivelse till konungen gjorde Bellman då en ansökan
om att få bliva hans efterträdare. Gustav III tog sig an den stackars
poeten och skrev — på franska — ett rent förtjusande brev till
fru Stierngranat, maka till en av direktörerna, med den påföljd, att
Bellman i januari 1776 utnämndes till sekreterare. Med en viss
rätt betraktade han platsen såsom en sinekur; så uppfattades
den både av konungen och av direktionen, och ett dylikt
betraktelsesätt var under frihetstiden ytterst vanligt — man hade ju icke
något annat sätt att utdela litterära understöd, och Bellman kunde
därför anse sig vara i sin goda rätt att endast sällan taga någon
befattning med ärendena i nummerlotteriet. I stället överlät han
dem för det mesta till vice sekreteraren. Icke dess mindre fick
han genom ett kungligt brev rätt till den löneförhöjning av 25
procent, som beviljats verkets övriga tjänstemän samt dessutom,
1782, ett lönetillägg av 125 riksdaler. Längre sträckte sig icke
Bellmans befordringar på tjänstemannabanan. Före 1775 — då han
blev trettiofem år — hade han således praktiskt taget ej haft några
inkomster alls, ty på sin författarverksamhet förtjänade han ej ett
kopparöre, och hans lön från tullen steg ej till 300 kronor. 1775
fick han 100 rdr. sp. såsom årspension av Gustav III:s handkassa,
men först 1776 kom han upp till en inkomst av ej fullt 1,500
kronor, 1782 till omkring 2,000 kronor. Så vida han ej haft gamla
skulder att dras med, hade han med denna inkomst ej behövt
direkt svälta, ty en specieriksdaler hade ju då vida större köpvärde
än nu. Men de gamla skulderna följde honom under hela hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
