Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dikterna i Bacchi ordenskapitel. Fredman ledsagas, liksom Bacchi riddare,
till graven i en stor procession, trumpeterna smattra, Kolmodin för prästaven,
Kilberg och Lundholm deltaga till häst, och det enda eftermäle, som den döde
får, är, att hans själ var ett urverk, »hans kropp en krog». Någon sympati
för Fredman röjer den korta dikten icke, och någon egentlig kännedom om
honom tyckes Bellman ej hava haft. Det finnes knappt någon anledning att
antaga, att han personligen varit bekant med honom.
Sedan måtte han hava fått höra ett och annat om denne urmakare »utan
ur, verkstad och förlag», och han tyckes genom dessa spridda notiser hava
fått en känsla av, att den döde dock varit en man av ett förnämligare virke
än riddarna av de två förgyllda svinen, icke blott en oförbätterlig alkoholist,
utan en stackare med också fina strängar i sitt väsen. Mer än ett uppslag,
ett ferment, fick han nog icke, och sedan skapade han vidare, ty hans
Fredman är icke den verklige, utan en storslagen diktgestalt, som kan sättas vid
sidan av Falstaff och Sancho Panza, vilka bägge sannolikt också ägt någon
motsvarighet i det verkliga livet, men i allt väsentligt äro Shaksperes och
Cervantes’ skapelser. Holbergs Jeppe har en gång en reflexion: »Folk siger
vel i Herredet, at Jeppe drikker, men de siger ikke, hvorfor Jeppe drikker», och
det var den frågan, som nu dök upp för Bellman och satte hans skaldefantasi
i rörelse. Så föddes till sist »Fredman den store».
Den första idéen var knappast lycklig. Bellman tänkte tydligen göra
Fredman till hjälte i en följd av bibelparodiska dikter, göra honom till en ny
Paulus och författare av »epistlar» till de Galimater, Ölepheser och Gutårinter.
Dylika »epistlar» äro nr 6, 5 och 1, som sannolikt äro de äldsta dikterna i denna
cykel. Men ganska snart måtte Bellman hava funnit, att detta uppslag icke
var vidare givande, och han övergav det därför för att i stället dikta fullkomligt
fria Fredmanssånger, vilka emellertid, tämligen omotiverat, fingo bibehålla
det gamla namnet »epistlar». Ämnes- och personkretsen för dessa sånger blev
mycket hastigt betydligt mera omfattande, än från början troligen ämnat varit,
och de kommo att behandla icke blott Fredman själv, utan ock ett helt galleri
av andra personer, det Fredmanska krogsällskapet. Till sist medtogos också
dryckessånger och naturdikter, som icke stå i något närmare samband med
den, som givit hela cykeln sitt namn, och av vilka några kanske voro författade
före Fredmans död. Den värld, som i dessa epistlar träder oss till mötes, är,
liksom Fredmansgestalten själv, i allt väsentligt en skapelse av en mäktig
skaldefantasi och har endast svaga anknytningar till faktiska förhållanden. Innan
vi gå vidare, torde det därför vara lämpligt att även i övrigt konfrontera
diktens och verklighetens Fredmansvärld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
