Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stränga straff, som de förtjänade — därtill räckte varken konungens
eller justitiekanslerens krafter. Ämbetsmännen höllo varandra om
ryggen — det var en gammal vana från frihetstiden — och straffen
blevo mycket milda. Landshövdingen i Skaraborgs län dömdes av
hovrätten blott till två års suspension, den i Örebro län till att böta
1,000 daler samt att ersätta kronan all skada — en dom, som i
justitierevisionen, mot konungens votum, nedsattes till 750 daler,
varjämte han fritogs från vidare ansvar för kronouppbörden.
Domstolarna själva, särskilt Göta hovrätt, voro fullständigt
korrumperade. En offentlig skandal riktade Gustav III:s uppmärksamhet på
saken. Av ett brev, som uppsnappades och trycktes, framgick, att
två av hovrättens ledamöter tagit mutor för sin dom. Den
undersökning, som nu av Gustav III sattes i gång, visade, att systemet var
brukligt och att Göta hovrätt dessutom gjort sig skyldig till en
oerhörd försumlighet; 1775 lågo, enligt Odhner, ej mindre än 2,500
mål oavgjorda, av vilka några legat sju à åtta, ända till tjugo år och
därutöver under behandling. Gustav III grep nu in, och icke mindre
än tretton av Göta hovrätts ledamöter åtalades inför justitierevisionen.
I denna öppnade konungen den offentliga sammankomsten med ett
tal: »Jag är skyldig mig själv, jag är skyldig deras vanfrejdade heder
att upptäcka sanningen. Jag är skyldig mitt folk, att rättvisan må
oväldigt skipas.» Han hoppades, att en rättegång av denna art
skulle bliva den sista; den hade sin rot i »ett tidevarv, förnedrat
genom självsvåld och korruption, där allt var möjligt.» Men icke
heller här kunde konungen genomdriva de strängare straff, som utan
tvivel varit befogade. Endast fem blevo för alltid dömda sina
ämbeten förlustiga, fyra dömdes till lindrigare straff och tre frikändes —
en hade under rättegången avlidit.
Till en del berodde korruptionen inom ämbetsmannakåren på
statstjänarnas usla löner, som lockade dem att taga mutor. Gustav III
insåg detta, och genom statsregleringen 1778 blevo lönerna
betydligt höjda, visserligen ej så mycket man hoppats, men dock
avsevärt. Genom denna lönereglering — säger Odhner — »var en stor
sak vunnen, då härmed ämbetsmännen voro satta i stånd att leva
av sin lön; detta verkade mer för ämbetsmännens höjande än alla
räfster och förmaningar. Med riksdagskorruptionens slut och
löneregleringen inträdde en ny tid i den svenska ämbetsmannakårens
historia.»
Även under den olyckligaste tiden av sitt liv hade Gustav III
därför rätt att med en viss stolthet blicka tillbaka på sin regering.
Det var under Anjaladagarna, då han tänkte nedlägga sin krona och
såsom privatman bosätta sig i Paris. Min ära — yttrade han till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
