Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
revolt hade knappt någon betydelse för utgången. Men icke dess
mindre hyllade han Sprengtporten såsom revolutionens hjälte. Det
är Eder — skrev han till honom — »näst Gud jag har att tacka
för mitt rikes frälsning. Utan Eder skulle jag aldrig hava vågat
företaga detta verk. Kom att landstiga vid Skeppsholmen. Så snart
man ser er nalkas, skall jag sätta mig till häst och komma Eder till
mötes. Jag skall omfamna Eder såsom min och statens befriare».
Av naturen var han vek, kvinnlig, någon militärisk uppfostran hade
han aldrig fått. Men då det gällde, blev han något av en Bayard.
Det var en modig man, som vågade utföra 1772 års revolution,
det var en modig man, som 1788 utan att röja någon nervositet
vistades hos en fullkomligt upprorisk armé, som sedermera vid
gatloppet i Viborgska viken var med i det tätaste kulregnet och som
vid Svensksund anförde den svenska flottan. Mot alla
divisionschefernas råd beslöt han att leverera batalj: »Jag vet förut, vad
man vill säga. Men mitt beslut är taget. Vi stå här vi stå och vi
slåss käckt som vanligt. Skola vi falla, så skall man åtminstone
se oss stupa inom fiendens gränser.»
Denna ridderlighet följde honom in i det sista, då han med
Liljehorns varningsbrev på fickan begav sig till den ödesdigra
maskeradbalen. Armfelt har på ett ypperligt sätt skildrat sitt möte med
konungen, som då låg matt och blödande på en soffa: »Så snart
konungen fick se mig, sade han: Min vän, skulle ni någonsin hava
trott, att jag skulle bliva sårad bakifrån? Han räckte mig därpå
handen och smålog samt sade med anledning av den obestridliga
bestörtning, vari jag befann mig: Var icke så förskräckt, min käre
Armfelt, ni vet, vad det är att vara sårad; det här är ingenting, det
gör icke alls ont. Under tiden såg jag, huru blodet strömmade och
färgade den gråa mantel, som konungen hade svept kring nedre
delen av kroppen, samt överdraget på soffan. — — — Konungen
var icke av naturen modig. Han hade en medfödd rädsla, som han
bevarade under hela sitt liv — i småsaker. Men detta hindrade
icke, att han i alla viktiga ögonblick, då det behövdes att visa mod
och bestämdhet, var en överlägsen man och detta med oändlig
ledighet och behag. De, som icke kände honom nära, beundrade
honom såsom en man, född till hjälte; de, som däremot kände hans
svagheter, så väl de medfödda som dem, som voro följder av hans
uppfostran, sågo i honom något ännu högre än en hjälte.» »Under
hela den ytterst plågsamma operationen» — fortsätter Armfelt —
»höll konungen mig i handen, vilken han då och då hårt tryckte. Några
gånger förvreds hans ansikte, men intet skrik, ingen klagan
undslapp honom.» Om arresteringarna av de sammansvurne ville han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
