Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Akademierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kriarättelser till Casströms skrift, och om konungens blott muntligen
till sekreteraren yttrat, att han funnit den »i anseende till tankarnas
styrka bäst förtjäna belöningen», Botin gav Casström företrädet,
ehuru han beträffande nr 4 förklarade sig ej hava varit obenägen
att tilldöma samma skrift priset, »om den icke vore så överströdd
med deklamation och soliloquier, som allt för mycket minska värdet
av denna skrift». Även i stilen fann han fel. Att dessa tre granskare
ej känt hemligheten, är således tydligt. Men den fjärde,
Schröderheim, kände däremot till den. Detta uppgavs sedermera av Leopold
för Geijer och framgår av ett yttrande av Rosenstein, vilket genom
ett förbiseende tolkats i motsatt riktning. I ett tal, som den absolut
sanningsälskande Rosenstein höll 1792, yttrade han: »Belöningen
gavs utan väld, ty det är en sanning, att bland akademiens
ledamöter icke mer än en enda visste, att konungen var författare, och
att denne avhöll sig från överläggningen». Men den 9 december,
då överläggningen hölls och beslutet fattades, var Schröderheim
icke närvarande.[1] Sammankomsten bör hava varit ganska dramatisk.
Den började därmed, att man läste upp nr 2 och 3. Medan den
senare skriften föredrogs, ankom konungen och intog sin plats.
Därpå föredrogs Botins yttrande och slutligen Schröderheims insända
votum. Det är icke omöjligt, att åtminstone åtskilliga av
akademikerna, som ju voro skolade hovmän, under uppläsningen av detta
börjat ana författarskapet. Men någon möjlighet för dem att
meddela sig med varandra fanns icke, då konungen ju var närvarande.
Schröderheim var nämligen idel entusiasm över detta äreminne,
som han satte vida över nr 3: »Författaren har skrivit det med en
värme av kärlek för äran och fäderneslandet, som meddelar sig åt
läsaren. Stilen är hög, ren och underhållen. — — — Allt är
framställt i ett ljus, i en ordning, uti en avmätt blandning, som
giver tavlan sanning, behag och den vackraste dager. Författaren
har i mitt sinne förenat, vad egentligen bör sökas, men sällan
finnes i äreminnen.» Därefter har han mot enskilda uttryck några
stilistiska anmärkningar, som antagligen tillkommit för syns skull.
Rosenstein instämde med honom: »Jag kan väl icke undgå att
anmärka, det samme författare nog ofta brukat utrop och
apostroferingar, att han på ett och annat ställe gjort historiska misstag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
