Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Censuren och pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
saligen avsomnat.» Latinet såsom lärdomsspråk borde naturligtvis
avskaffas. Jag trotsar — heter det i en artikel — »att någon latinets
dyrkare kan framvisa någon för människosläktet nyttig och
oumbärlig sanning hos gamla auktorer, som ej finnes hos de nyare på
ett även så bindande och ofta behagligt sätt föreställd och bevisad».
En insändare ville också ersätta latinet med franska. Själv ställde
sig Holmberg visserligen olympiskt över dessa meningsbrytningar
och intog med nöje uppsatser, som gingo i rakt motsatt riktning,
men en jämförelse med frihetstidens press, som ju ock i det hela
redigerats av allmänheten, visar, att opinionen nu betydligt ändrat sig
och att »upplysningen» verkligen blivit en faktor att räkna med,
icke blott inom »societeten» utan ock inom medelklassen.
Särskilt visar sig detta, då vi komma till de uppsatser i
Stockholms-Posten, som tangera de religiösa frågorna. Voltaire hade
avlidit några månader, innan tidningen börjat, och diskussionen om
hans åsikter och personlighet blev genast ytterst livlig i
Stockholms-Postens spalter. Inlägg för och emot intogos, och man kan säga,
att denna tvist blev den första mera klara och öppna
sammandrabbningen mellan upplysningens vänner och deras motståndare.
Då man läser dessa inlägg, bör man dock erinra sig, att den religiösa
censuren fanns kvar och att tryckfrihetsförordningen stadgade 300
dalers böter för den, som skrev eller tryckte något, som stred mot
»vår rätta trosbekännelse och den rena evangeliska läran». Ännu
hade detta ej blivit en död paragraf, och Voltaires beundrare kunde
därför ej vara så öppenhjärtiga, som de måhända önskat. Men
tendensen är tydlig. Voltaire kallas »det största och underbaraste
snille, som vårt tidevarv och någon världsålder sett», och i ett annat
nummer meddelas ett utdrag ur La Harpes éloge: »Att Voltaire
varit till, är utan gensägelse den mest lysande epok för mänskliga
snillet. Det var uti hans tid som man avskuddade sig skoloket
för att uppodla förnuftet och överlämna sig åt nyttiga vetenskaper.
Aldrig har filosofien gjort mera lyckliga framsteg hos alla folkslag.»
Då motstandarna framhöllo hans brist på religion, sökte man
pliktskyldigast förneka detta: Voltaire var »deist, icke ateist; han erkände
med heligaste vördnad en Gud, fast han med sitt förnuft ville, men
kunde icke fatta våra mysterier... För övrigt undrar jag ej, att
mycket ivriga kristna människor hata Voltaire för sina bons mots,
liksom en älskare ej tål den, som talar illa om hans mätress.»
Hans filosofi vågade man väl ej öppet försvara, och i hans angrepp
på kristendomen ville man se en från protestantisk synpunkt befogad
kritik av katolicismen. Dess mera ansåg man sig kunna hålla på
hans kamp för toleransen samt på hans storhet såsom poet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
