Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Bokmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem, förekommo likväl ännu icke, och den gustavianska
författarvärlden existerade huvudsakligen på en annan inkomstkälla.
Litterära pensioner och sinekurer.
Några pensioner för författare hade ju icke förekommit under
frihetstiden; flera — Dalin, Oelreich, Ihre och andra — hade
visserligen, såsom vi minnas, fått tillfälliga anslag av riksdagen, men aldrig
för skönlitterära arbeten, och fru Nordenflycht hade fått sin pension
från en änkekassa. Först med Gustav III börja verkliga litterära
pensioner, årliga författarunderstöd, och det karakteristiska är, att
dessa nu nästan uteslutande tilldelas poeter, ej, såsom frihetstidens
litterära anslag, vetenskapsmän eller politiska publicister. Ett av
syftena med Svenska akademien var just utdelandet av dylika
pensioner, och i akademiens stat upptogos, såsom vi sett, två större
och sex mindre för de båda akademiernas ledamöter. Redan 1787
utdelade Gustav III fyra dylika pensioner till Adlerbeth, Nordin,
Leopold och Sjöberg, d. v. s. till Svenska akademien, och två till
Vitterhetsakademiens ledamöter Ristell och Hallenberg. Av dessa
var endast Hallenberg vetenskaplig författare; Ristell var journalist
och Nordin författare till akademiens »éloger». Men utom dessa
pensioner fingo poeterna sinekurer, som i sak alldeles motsvarade
pensionerna. Framför författarhonoraren hade dessa pensioner och
sinekurer den fördelen, att en skald tack vare dem ej behövde
slita ut sig för brödfödan. Han kunde arbeta i ro och hinna giva
sitt arbete en mera konstnärlig form. Å den andra sidan gjorde
dessa pensioner litteraturen fullkomligt beroende av monarken, och
detta var nog också ett bland konungens syften. Idéen härtill hade
han fått från Ludvig XIV, som i så mycket annat var hans förebild.
På dessa pensioner eller på liknande sinekurer levde större delen
av den gustavianska tidens författare. Kellgren hade 500 rdr sp.
av ensaksböterna, 150 rdr sp. från Svenska akademien, 166 rdr sp.
32 sk. från manufakturfonden, och lika mycket såsom teatercensor;
1788 uppgiver han sin årsinkomst till 15,000 daler kpt, som äro
»mer än jag borde behöva, mycket mer än jag förtjänar». Några
ekonomiska svårigheter tyckes han heller aldrig hava haft. Leopold,
som däremot ständigt klagar både över sin ekonomi och sin hälsa,
hade det i bägge dessa avseenden bättre ställt än Kellgren. 1787
fick han en av Svenska akademiens pensioner à 100 rdr sp., som
1790 höjdes till 150 och 1808 ökades till 250 rdr banko[1], som även
skulle utgå till änkan; 1800 fick han en ny pension på 100 rdr
banko. Som bibliotekarie vid Drottningholm var hans lön 300 rdr
sp., såsom konungens handsekreterare 150 rdr, såsom redaktör av
[1] Genom myntrealisationen hade alla löner och arvoden nedsatts från rdr sp. till
rdr banko.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0113.html
