Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kyrkan och upplysningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väsentlig del kanske därför, att katolikerna icke längre voro katoliker
och protestanterna icke protestanter.
Judeemancipationen.
Praktiskt av större betydelse än den åt katolikerna beviljade
friheten var toleransen mot judarna. Under frihetstiden hade
visserligen några förslag framkommit att tillåta judar att bosätta sig i riket
— så bl. a. ett av Nordencrantz — men därvid hade man uteslutande
sett frågan ur ekonomisk synpunkt, och förslagen hade icke lett till
något resultat. Vid sitt besök i Berlin 1771—1772 sammanträffade
emellertid Lovisa Ulrika med den bekante judiske författaren Moses
Mendelssohn och blev fullkomligt intagen av honom. I brev till
Gustav III föreslog hon honom att tillåta en judisk immigration till
Sverige, och därpå svarade han, att det visst vore en mycket stor
fördel, »om ett så idogt folk som judarna skulle kunna bosätta sig
här». För tillfället hade emellertid konungen viktigare saker att
tänka på, och för övrigt skulle frihetstidens riksdag aldrig hava tillåtit
en judisk bosättning här i landet. Frågan togs därför upp först
efter revolutionen. Det förslag till religionsfrihet, som Chydenius
1779 framlade, omfattade också judarna. Men redan förut hade de
i viss mån fått de rättigheter, som förslaget avsåg. 1774 hade
nämligen en judisk gravör Aron Isak kommit hit och i överståthållaren
Carl Sparre funnit en beskyddare. På dennes inrådan uppsatte han
en böneskrift till konungen med begäran att få stanna i landet. Den
avstyrktes visserligen i alla instanser, till vilka den gick, — officiellt
även av Sparre — men bifölls den 2 maj 1775 av konungen, och
dessutom fick Aron Isak rätt att inkalla så många trosfränder, att
en reglementerad judisk gudstjänst kunde hållas. Året därpå fick
den lilla församlingen egen begravningsplats, sedermera även synagoga,
och 1782 utfärdade kommerskollegium ett särskilt »judereglemente»,
genom vilket den nya religionsfriheten med avseende på dem närmare
reglerades.
Sektrörelserna.
Både katoliker och judar voro emellertid, som sagt, försvinnande
få i förhållande till den övriga folkmängden, och de talrika lutherska
sekterna berördes ej av den religionsfrihet, som tillförsäkrats
främlingarna. Ehuru upplysningsfilosoferna, till vilka Gustav III räknade
sig, mindre intresserade sig för dessa religiösa rörelser hos det
lägre folket och snarast sågo på dem med ett visst nedlåtande och
förakt, kan det icke lida något tvivel, att konungen gärna skulle
hava upphävt de gällande tvångslagarna, om detta stått i hans makt.
Här var dock ortodoxismens motstånd ännu för starkt. Gustav III
sökte emellertid avstyra all förföljelse mot dessa sekterister, och
även här lade han an på att affischera sitt frisinne. Troil, eljes så
smidig hovman, råkade här att förplumpa sig. I sina memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0119.html
