Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kyrkan och upplysningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
domprostbefattningen i Göteborg — det senare alldeles olagligt — och sedan
tillkommo ytterligare två pastorat.
Edvard Taube.
En femte biskop är kanske ännu mera karakteristisk för Gustav III:s
tidevarv — friherre Edvard Taube, som var broder till den av
konungens gunstlingar, Evert Taube, som mot slutet av Gustav III:s liv
nog stod honom närmast och som redan vid denna tid (1780) hade
ett ganska stort inflytande. Edvard Taube började som hovman,
blev sedan militär och steg såsom sådan till löjtnant vid
dalregementet, men tog 1779 avsked och blev året därpå — utan att ens
vara prästvigd — utnämnd till hovpredikant samt samma år (dock
efter prästvigningen) överhovpredikant. Gustav III ville nämligen
liksom Ludvig XIV hava ett hovkleresi av hög börd; 1786 och 1787
blevo tvenne andra högadliga officerare, greve F. B. von Schwerin
och friherre Svante Leijonhufvud — likaledes utan att vara
prästvigda utnämnda till hovpredikanter, och Schwerin blev redan
vid 24 års ålder kyrkoherde i Sala. Taube nådde ännu högre. 1781
blev han pastor primarius, och två år senare tillskapade konungen
för hans räkning ett nytt ämbete; då blev han nämligen
ordensbiskop. Förmodligen skulle han inom den närmaste tiden hava
befordrats till ett verkligt stift, om han icke redan 1785 avlidit.
Hur biskopsämbetena i allmänhet, åtminstone vid hovet,
uppfattades, framgår av en anekdot, som Wallquist berättar. Anekdoten
går ut över den eljes så slagfärdige Armfelt, som då, genom sitt
övermodiga uppträdande vid Gävle riksdag, var mycket impopulär:
»När biskop Krogii dödsfall blev bekant, var biskop Gadolin en
dag hos generalen till middagen. Generalen sade: Vem kommer
nu hit i Krogii ställe från Borgå stift? Gadolin svarade: Det vet
jag icke. Generalen nämnde då en, som skall hetat Stockman och
sade: Jag undrar, om icke han kommer. Det är en kvick karl och
förbannad skälm, så att han duger nog till biskop. Eller vad tycker
ni, sade han till Gadolin. Ja, ja, men — sade gubben — De äro
sådana de meste, som komma sig upp i alla stånd.» Efter det
svaret teg Armfelt.
Pastoratshandeln.
För det religiösa livet inom kyrkan voro naturligtvis dylika ledare
allt annat än gagneliga, och rekordet slogs, då konungen 1786 var
allvarligt betänkt på att göra den glade Elis Schröderheim till
ärkebiskop — lyckligtvis kom planen aldrig till verkställighet; enligt
Adlerbeth skall konungen även hava erbjudit Nils von Rosenstein
att bli biskop i Västerås, vilket denne dock avslog. Men samtidigt
som ledarplatserna tillsattes på detta sätt, pågick ett annat
undermineringsarbete: den beryktade pastoratshandeln. »Salig kungen» —
skriver Armfelt — »var allt sedan revolutionen omgiven av en mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0128.html
