Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vetenskapen och memoarlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på latin, kunde Gjörwells »magasin» ej användas, och det återstod således blott
att begagna de gradual- och exercitiedisputationer, som studenterna fingo
försvara och — betala. Redan härav förklaras söndersplittringen. Porthan såsom
forskare får därför ej bedömas blott efter dessa disputationer, som väl vittna
om hans lärdom, men ej göra rättvisa åt hans begåvning. Han var utan tvivel
en bland den gustavianska tidens mest betydande kulturpersonligheter, och i
det följande får jag tillfälle att återkomma till hans insatser på en mängd olika
områden. Men även som historiker var han alls icke utan vyer och uppslag,
och att så var, röjer sig vid ett tillfälle, då han icke var bunden av
disputationsformen.
Det var i det tal, med vilket han 1788 tog sitt inträde i
Vitterhets- Historie- och Antikvitetsakademien. Dess ämne var: Finska
folkets läge och tillstånd vid den tiden, när det först lades under
svenska kronans vissa och varaktiga välde. Han börjar med en
kritik av källorna. Väl finnas författare — säger han — som skänkt
oss längder på konungar, som skola styrt Finland, innan det kom
under främmande välde. Men det är skada, att alla dessa
underrättelser sakna varje spår av bevis. Dessa konungar, som omnämnas
av islänningarna, Saxo och Johannes Magni, bära dessutom svenska
namn, som varit omöjliga för en finne att uttala. De verkliga
källorna äro andra. De svenska innehålla just ingenting av värde:
ett par usla helgonlegender och klosterannaler samt några torftiga
påvebrev. Däremot har man, då det gäller den finska kulturen vid
tiden för den svenska erövringen, två goda, men ej beaktade källor,
nämligen dels den gamla latinska krönikan om Livlands och
Estlands underkuvande, vilken så till vida har betydelse även för
Finland, som esternas och finnarnas kultur vid denna tid utan tvivel
var densamma, dels det finska språket, som »giver en någorlunda
tillförlitlig bild på folkets forna tankesätt, plägseder och den grad
av odling, vartill nationen under sin självständighets tid, och innan
sin närmare bekantskap med grannarna, hade hunnit». Detta språk
lär oss, att finnarna icke ägt några ord för att beteckna en ordnad
styrelse. Ord som konung, drott, hövding, domare äro lånade från
svenskan, likaså andra kulturord (beteckningar för samhällsklasser,
handel, bebyggelse m. m.), under det att däremot de ord, som avse
åkerbruk, boskapsskötsel, jakt och fiske äro ursprungligt finska. På
denna grundval bygger Porthan sedan sin skildring av den äldsta
finska kulturen. Denna idé — att använda språkvetenskapen såsom
källa för de förhistoriska tiderna — kan väl så till vida ej sägas
vara ny, som även rudbeckianerna varit inne på en något liknande
väg, men på ett sätt som snarast verkat avskräckande. Porthan är,
så vitt jag vet, den förste — åtminstone den förste nordbo — som på
ett fullt vetenskapligt sätt tillämpat denna metod, som nu inom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
