Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vetenskapen och memoarlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldsta historia är uppfylld». Livius börjar ju med en ren
sagohistoria, som icke har någon historisk hemul annat än möjligen
traditionen, »ty han klagar själv på flera ställen, att alla Roms
allmänna handlingar blivit långt förut uppbrända, så att utom några
korta lagar, som blivit räddade ur elden, hade han och hans
föregångare ej annat än rykten att tillgå, och av dessa har man
tillskapat en sammanhängande historia, som således i trovärdighet,
vad äldsta tiderna vidkommer, icke lärer kunna överträffa, vad
Rudbeck och Johannes Magnus skrivit i Sveriges äldsta historia».
En hävdatecknare »bör både kunna och vilja skriva sant, men
fel, som komma av brist på underrättelser, böra dömas med
lindrighet, då han gått uppriktigt tillväga». Ett oförlåtligt fel är däremot
»uppsåtlig partiskhet i avseende på fädernesland, religion, stånd,
vänskap och så vidare». En dylik partisk hävdatecknare har »ofta
fått namn av god medborgare, om han skrivit osanningar till sitt
fäderneslands beröm... Man vet, att i konung Karl XI:s tid troddes
Sverige vinna en synnerlig heder av dess höga ålder, som ansågs
otvivelaktigt bevisad genom Rudbeckens Atlantica.» Men även om
man ville tro, att ett oförtjänt beröm av fäderneslandet och dess
forna inbyggare »kunde vara en nyttig uppmuntran för deras
efterkommande, finge likväl denna nytta icke vinnas på bekostnad av
sanningen». Ej heller får en historiker förbise en stor mans fel, ty
»till målningens fullkomlighet är skuggan lika nödvändig som det
lysande», och det är därför ett fel att förtiga t. ex. Gustav Adolfs
»häftiga lynne, som någon gång kunde förleda honom till orättvisa.
»Äreminnen» — yttrar Hallenberg längre fram — »som innehålla för
mycket beröm, äro vältalighetsstycken, vilka icke höra till historien,
och forntidens författare hava rätteligen insett, att deras historiska
nytta är ganska obetydlig». Man tror, att de uppmuntra till dygd
och stora gärningar. Men denna verkan kunna de hava, endast i
den mån de äro sannfärdiga.
Sanningen är således den första plikten, men »näst osanning är
det en hävdatecknares största fel, om han ej förstår att göra
vederbörligt val av händelser och om han utan urskillning anförer
otjänliga småsaker». Dylika tjäna ej till någon upplysning och böra
därför förvisas ur historien; »dock skall man ej under namn av
obetydliga småsaker förstå sådana händelser, som ehuru små för
själva, innehålla regenters och namnkunniga mäns utlåtelser»
o. d. Sveriges fattigdom vid Karl IX:s död åskådliggöres således
på ett ganska målande sätt av en sådan småsak, som »att konungens
livskräddare ej kunde få betalning för en fordran av endast trettio
daler på annat sätt än genom invisning till en kronofogde i Uppland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
