Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utlandet och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utom sina plikter, »det ljuva ordet fädernesland klingar aldrig i
deras öron, och om de höra talas om Gud, är det mindre för att
frukta än för att skrämmas för honom». Vetenskapen har icke
gjort oss bättre, utan sämre: »Allsmäktige Gud, du, som i dina
händer håller andarna, befria oss från våra fäders upplysning och
olycksdigra konster, skänk oss åter okunnigheten, oskulden och
fattigdomen, de enda gåvor, som kunna skapa vår lycka och som
för dig äga något värde». Vi få således en värdesättning, som
totalt vänder om upplysningens fundamentalidéer. I sin andra
Discours, som trycktes 1755, går han ännu längre. Det
människoideal, han haft i den första skriften, hade ännu icke varit den rene
barbaren, utan snarast medborgaren i ett enkelt, av den
överförfinade kulturen oberört samhälle. I den andra kastade han denna
idealbelysning över vilden, som irrat kring i skogarna, som varit
nöjd, då han haft föda, vila och en hona: »Då var människan ännu
fri, sund, god och lycklig». När däremot behoven blevo så många,
att hon ej av egen kraft kunde fylla dem alla, då hon upptäckte,
att det var till fördel för en att hava förråd för två, »då försvann
jämlikheten, egendomen uppstod, arbetet blev nödvändigt och de
vidsträckta skogarna förvandlades till leende åkerfält, som måste
vattnas med människornas svett och på vilka slaveriet och eländet
grodde och spirade upp tillsammans med skördarna». Här ställes
således det primitiva naturtillståndets lycka i motsats till kulturens
förbannelse. Denne lycklige vilde, som är befriad från civilisationens
alla laster, är visserligen en ren fantasiskapelse, är utan alla
individuella drag, har aldrig funnits till och står i en bestämd motsats
till Montesquieus historiskt och geografiskt bestämda människotyp.
Men betydelsen hos denna fantasiskapelse låg i den kontrast, som
denna gestalt bildade till samtidens entusiasm för kultur och
framåtskridande, i den paradoxalt utformade hyllningen åt naturen i
dess motsats till förkonstlingen. Och det var detta, som grep
tiden.
I viss mån låg samma tankegång bakom hans roman La nouvelle
Héloïse (1761), som nästan ögonblickligen blev alla känslosamma
själars evangelium. Även denna är ett inlägg för naturen mot
förkonstlingen. Det syfte, som Rousseau trodde sig hava med denna
roman, var att förhärliga dygdens seger över lidelsen, och med all
sannolikhet ville han skriva en bok i samma stil som Richardsons
Pamela och Clarissa. Men därtill var han för mycket poet, och i
själva verket förhärligar han i stället naturens seger över
konvenansen, den starka passionens över de hävdvunna moralbegreppen. Och
det var nog detta, som grep samtiden, lidelsen i de båda älskandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
