Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där hade hans första poem upplästs. Sedan han kommit till
Stockholm, intogs han 1769 i Utile Dulci, och var mycket belåten med
att slippa receptionsavgiften. I stället fick han betala med ett
poem: Natten, och redan i det andra bandet av Vitterhetsnöjen
(1770) var han den flitigaste medarbetaren; även i det tredje (1772)
medverkade han. Innan vi gå in på dessa poem, måste vi dock
söka skapa oss en bild av den unge författaren själv. Det är
jämförelsevis lätt, ty tack vare de utförliga dagböcker, som han förde,
ligger hans känsloliv ganska öppet för oss. Han var en vek natur
och därför särskilt påverkad av den starka sentimentala strömningen
i tiden, i viss mån en rousseauan, redan innan han gjort bekantskap
med Rousseau, visserligen utan det världsstormande draget i dennes
karaktär, men med hans natursvärmeri, hans känslosamhet, hans
dygdeideal och i någon mån ock hans demokratiska sympatier. Å
den andra sidan var han dock en aristokrat, som uppfostrats i en
atmosfär av Voltaires skepticism, och känslosamheten fick honom
därför aldrig helt i sin makt. Världsmannens kritik kommer ej så
sällan fram, och i motsats till de andra, borgerliga känslopoeterna
var Oxenstierna både kvick och graciös. I Stockholm hade han
blivit bekant med den sentimentale Gjörwell, som en dag bjöd
honom till sig på landet. »Hans brev» — skrev Oxenstierna — xvar
så sirligt, där taltes i så höga ord om naturens fägring,
landsbygdens oskuld, vänskapens ljuvligaste känslor, hjärtats ömmaste
rörelser och tankens förtjusning, att jag trodde mig läsa ett stycke av
hans översättningar utav v. Kleist. Sådana talesätt passa i en poesi,
men visa affektation då de komma i den familjära stilen. Jag
svarade mera enfaldigt, att jag ej kunde hava den äran.» Den unge
Oxenstierna har — som man härav finner — drag både av Voltaire
och av Rousseau: »Han är» — så karakteriserar Lamm honom —
»en blandning av självsvåldig, kvick och behagfull rokokopage och
melankolisk rousseauansk känslosvärmare. I denna dubbelhet ligger
hans begränsning, om man så vill, hans brist på helgjutenhet, men
också en stor del av det förbryllande och förtrollande skimmer,
som vilar över hans personlighet och hans dikt.»
Egendomligt nog kom han icke förr än under sin
Stockholmsvistelse 1769 att läsa La nouvelle Héloïse — i biblioteket på Skenäs
tyckes boken ej hava funnits, ehuru den kommit ut åtta år förut.
Den grep honom så som ingen annan bok: »Jag läste i dag La
nouvelle Héloïse. Huru rätt har ej Rousseau, då han säger, att han
ej skulle kunna älska den människa, som kunde läsa utan rörelse
denna bok. Jag har läst henne med ömhet, jag har tagit del i
deras öden, som där nämnas, och jag har storgråtit vid Julies död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
