Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lär mig ej sörja vid min lott,
Att jag en visshet icke fått,
Varav din irring skall förstöras.
Du Väntan, som min sällhet gör,
Om än din aning mig förför,
Allt nog jag ljuvligt får förföras.
Ännu mörkare är livssynen i den andra dikten, som riktar sig
mot den religiösa föreställningen, att världen styres av en allgod
försyn. I stället behärskas denna av ett obevekligt öde, mot vilket
vi fåfängt kämpa. Det finnes blott ett område, dit dess välde icke
når, och det är dygden och snillet: »På Catos och Homeri minne
har själva ödet ingen rätt». Också denna stoicism erinrar om den
unge Kellgren, sådan han framträdde, icke i Våra villor, men i
dikten En stadig man, och Oxenstiernas ode visar oss, huru känslig
den unge poeten var för alla ofta motsatta vinddrag inom tiden.
Med all sannolikhet hava vi i ödesförkunnelsen blott att se en
poetisk pose, ty den veke Oxenstierna var minst av allt någon
stoiker, lika litet som Gyllenborg, vilken också gärna draperade sig
i den filosofiska stoikermanteln. Det poetiska i denna pessimism
grep honom, liksom savoyardprästens evangelium gripit honom, och
antagligen reflekterade han icke mycket över motsägelsen mellan
båda.
I en annan dikt, Ode till Camilla, hava vi däremot ett rent
förromantiskt anslag. Den skrevs antagligen, sedan han genom Tilas
förts in i den swedenborgska föreställningsvärlden, och i dikten
återfinna vi samma fantasi, som förekommer i Oxenstiernas förut
citerade brev till Bergklint. I en feberdröm uppenbarar sig
vålnaden av en avliden vän för honom och vinkar till honom, »när
dagens ljus förkväves»:
Jag hör ditt hesa rop, min vän, ur nattens värld.
Var nöjd: Jag följer dig, du nalkas ej förgäves.
Då Oxenstierna 1774 återvände till Sverige, var hans portfölj
således ganska diger med dikter. Hade han då publicerat dem,
hade måhända genombrottet i den gustavianska litteraturen kommit
ett årtionde tidigare, och Oxenstierna hade blivit en banerförare
för den nya tiden, ty dessa i Wien skrivna dikter innehålla de
flesta av de uppslag, som sedan kommo fram. Men tyvärr lät
Oxenstierna dem ligga kvar i portföljen; blott en enda, Morgonen,
trycktes i Vitterhetsnöjens tredje del (1772), och när de andra
publicerades — Skördarna 1796, Den naturliga gudaläran 1784,
Ode till Camilla 1797 — var det för sent. Andra hade då redan
anslagit samma toner och anslagit dem med större kraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0290.html
