Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en natt, kan tout au plus ej anses förmånligare, än såsom jag hade
correspondance därstädes med en god vän.» I ett senare brev,
från februari 1776, bad han emellertid Clewberg att ej av hans brev
draga den slutsatsen, »att jag nu alldeles övergivit mitt uppsåt.
Jag är ännu lika dåraktig som förut att utan ändamål vilja flytta
mig 6 grader i söder». Samtidigt tyckes Clewberg hava fått korn
på en plats i själva huvudstaden, troligen hos riksrådet Fredrik
Ribbing, och till svar härpå skrev Kellgren: »Den Ribbingska
konditionen behagar mig oändligen. Gud give det kunde réussera».
Det gjorde den likväl icke, och i stället skymtade en annan
befordringsmöjlighet fram. Baron Fleming, som fått nys om sin
informators underhandlingar och gärna ville behålla honom, tyckes
nämligen i det syftet hava drivit några hemliga manipulationer i syfte
att som professor fästa Kellgren vid Åbo universitet. Denne
anmälde sig verkligen såsom sökande till den efter Hassel lediga
professuren i vältalighet, tillsättandet drog ovanligt länge om, och
man började misstänka — såsom ärkebiskop Mennander skrev till
sin son — »att därunder ligger någon hemlighet». Hade Fleming
verkligen en dylik plan, ledde den i varje fall ej till det önskade
målet, ty Kellgren kom icke ens upp på förslaget. På sommaren
1776 kunde han däremot berätta för Clewberg, att han nu fått
anbud på en plats, som i hög grad tilltalade honom, hos general
Meijerfelt — mera bekant för sin vackra fru än för sina
fältherreegenskaper. Emellertid var anbudet ej mer än ett halvt löfte, ty
generalen ville ej göra sig av med den gamle informatorn, förrän
han skaffat denne ett pastorat. Detta drog om, och på nyåret
1777 begav sig Kellgren på vinst och förlust över till Sverige.
Själv insåg han tvivelsutan, att han ej passade för universitetsbanan.
För de lärda studierna hyste han upplysningens nedlåtande förakt.
Åbo var för honom en småstadshåla, från vilken han längtade bort,
hela hans håg stod till Stockholm, och utan tvivel kände han sig
äga kraft nog att inom dess litterära värld bryta sig väg till en
ledande ställning. Vistelsen i Stockholm blev emellertid denna
gång kort nog, ty Meijerfelts präst var alltjämt kvar, och för att
existera måste Kellgren resa ned till sin mor och sina syskon i
Västergötland. Han kände sig där som en orm i en myrstack: »Du
kan ej föreställa dig, hur ängsligt jag haft härnere. Ack, om det
vore möjligt för mig att snart komma upp igen till Stockholm. Har
Krafften (Meijerfelts informator) ej ännu vunnit någon befordran?
Vad menar du, om det vore möjligt och skulle gå an att taga någon
interimskondition i Stockholm?» Och så slutar brevet: »De
förbannade operaflickorna dansa ständigt i tankarna på mig!» På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
