Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och i tidens memoarlitteratur möter man också de ifrågavarande
damerna under den gemensamma titeln: de tre gracerna.
Ett annat poem har kanske ännu mera av rokokons charm. Det
är tydligen skrivet någon nyårsafton under den tid, då Kellgren
ännu vistades hos Meijerfelts. Som vanligt uppvaktade man
varandra med nyårsgåvor, och Kellgren berättar, att han dagen förut
varit i Olympen, där alla gudar och gudinnor då varit sysselsatta
med att utdela nyårsgåvor åt människobarnen. Till sist blev frågan
om en viss grevinna. Vad — ropade man — har hon ej sällhet
nog? Hon har ju så mycket, att det väl kan räcka till åt hundra.
Jag har — säger Minerva — givit henne smak, förstånd och snille,
och hon — hon vet ej ens av mina gåvor! Jag — infaller Plutus —
har givit henne rikedom, utan att hon känt lyckans förmån att bliva
hård och högfärdig. Skönhetsgudinnan har slösat sina gåvor över
henne, och »dock vet hon ej själv av sitt behag». Cupido har
förgäves skjutit alla sina pilar mot hennes hjärta, men de ha studsat
tillbaka mot hans eget bröst. Så klaga alla. Och för att
tillfredsställa dem bestämmer Jofur, att en poet på det nya året skall, den
sköna till förtret, besjunga hennes förtjänster med Bagers anda och
konst. Skalden vill dock ej underkasta sig denna hårda dom att
»så mycket skönt med rim och lovsång plåga:
Grevinna, för den första gång
Jag vågat edra dygder prisa.
Men för att mer min vördnad visa,
Det ock skall bli min sista sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
