- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden /
293

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

visar sig således i sanningens obarmhärtiga ljus såsom idel
villfarelser, fördomar. Därför — låt oss då få behålla dessa villor.

Vad mer om villan oss bedrager,
Blott hon vår levnad lycklig gör?


Martin Lamm har på ett ypperligt sätt analyserat denna dikt,
och jag skall i sammandrag återge hans resultat. Efter ett
långvarigt sökande hade Kellgren »funnit sin plats längst ut på flygeln
bland de konsekventa materialisterna. Alla de begrepp, han en
gång trott på — kärlek, ära, dygd, odödlighet — har han sett
reducerade till tomma namn.» Å den andra sidan var han dock poet,
och därför »pinar honom en fruktan för att världen skall bli dyster
och poesifattig, om man på detta sätt dissekerar sönder allt, som
ej håller provet inför det nyktra förståndet». Icke så att han
tvivlade på upplysningsfilosofiens resultat. Tvärtom stodo de för honom
såsom oomkullkastliga sanningar. Ännu mindre hade han några
moraliska betänkligheter, ty ännu så länge var han i sedligt
avseende nihilist. Men det, som stötte honom, var poetens ovilja
mot en värld, som visade sig vara ett själlöst maskineri. Våra
villor varslar därför om omslaget i Kellgrens världsåskådning, ty
han hade »för mycket av känslomänniskans heta blod för att i
längden kunna stanna vid en åskådning, som blott tillmötesgår
hjärnans krav, ej hjärtats». Till denna nya syn på livet leddes han,
åtminstone i någon mån, genom sin kritiska verksamhet, och innan
vi gå över till hans senare dikter, skola vi därför behandla hans
insatser som journalist.

Kellgrens första kritiker.



Då Kellgren på nyåret 1777 reste över från Finland till Sverige,
var hans hopp säkerligen att där förvärva sig en ställning som
litterär kritiker, och i ungdomligt övermod tänkte han förmodligen
göra rent hus på den svenska parnassen — vi hava ju redan sett,
huru han kort efteråt i Mina löjen behandlade fru Nordenflycht
och Bellman, och med undantag för den senare voro 1770-talets
svenska poeter ju inga stormän. Troligen redan i mars 1777 skrev
han, nere på sin förvisningsort i Västergötland, sin första
recension. Den riktade sig mot ingen mindre än Oxenstierna, som i
början av månaden tryckt ett poem, Ode öfver Gustaf Adolphs
död. Recensionen skickades av Kellgren till Clewberg med
uppmaning att lämna den till Gjörwells Samlaren. Den var emellertid
så skarp, att Gjörwell icke vågade taga in den, och den förblev
även otryckt, ända till dess att Gunhild Bergh för några år sedan
återfann manuskriptet. Den är onekligen högst märklig och röjer,
att den svenska litteraturen nu fått en kritiker av helt andra mått
än förut. Redan i detta förstlingsförsök märka vi Kellgrens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free