Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några ord åt Kellgrens ställning till ordensväsendet i allmänhet. Så
snart Kellgren 1777 kommit över till Sverige, invaldes han i dess
förnämsta vittra sällskap Utile Dulci[1], och inom detta blev han snart
den ledande. Redan på sommaren 1780 hade han nått den högsta
graden: »För någon tid sedan» — skrev han till Clewberg — »hölls
kommendörskapitel för Utile i Piperska trädgården av fyra
kommendörer, då Simmingsköld, Paykull och jag fingo högsta graden och
blevo initierade i alla ordens hemligheter, likväl med det villkor,
att det skulle hållas tyst, inga högre band således nyttjas än dem,
vi förut hade, och att vi i vår ordning framdeles efter utnämnande
skulle mottaga reception ånyo.» Därmed var emellertid Paykull
missbelåten, under det att Kellgren synes hava fäst mindre vikt vid
ordensmaskineriet än vid sällskapets litterära uppgifter; i samband
med denna upphöjelse tyckes han nämligen hava blivit »direktör»
och redaktör av det fjärde band av Witterhetsnöjen — det tredje
hade utkommit så lång tid förut som 1772, och före Kellgrens
inträde såg det ut, som om sällskapet avsomnat. Genom honom fick
det emellertid nytt liv, och 1781 var den fjärde delen färdig med
dikter av Kellgren, Paykull, Clewberg, Tengström, Regnér och Ristell
— således av den nya generationen; av den gamla uppträdde blott
Wellander och Liliestråle. Emellertid ser det ut, som om Kellgren
kort därefter börjat ledsna vid sällskapet, som ju svällt ut till en
orden med flera hundra medlemmar, av vilka de flesta stodo
främmande för vitterheten. 1782 skrev han till sin vän Schmiterlöw:
»Att återkomma till Utile fruktar jag nog, att ingen femte del kommer
ut ännu på ett par år. I höst, så snart våra arbeten åter börjas,
avlägger jag mitt direktörsskap, som jag redan för länge missbrukat.
Jag anser detta för det enda medel att återge sällskapet på någon
kort tid den drift, som det i följe av sin sammansättning alltid är i
fara att förlora. Det är en gammal bräckling, som beständigt måste
lämnas i nya doktorers händer, vilka sins emellan må tävla att
förlänga dess livskrafter». Och något mer än ett år senare berättade
han för Rosenstein; »Utile Dulci lever, men i doktorernas händer.
Man tappar ny blod, allt vad man hinner, i dess förslappade ådror,
men den kommer ej väl dit, förrän den blir lika trög med den
gamla. Kanske man kan réussera att få denna åldriga kroppen till
barn på nytt, men aldrig mera blir den ung på nytt. De betydliga
amputationer, som skett på en tid, Hofmans, Psilanderhjelms och
Wellanders, dessa nitiska ledamöters frånfälle, hava märkligen
försvagat den. Alla dess lysande band, titlar och stjärnor börja snart
att bliva en föraktad prydnad.» För sällskapet hade han således
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
