Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den första, mera betydande förromantiska balladen i var litteratur,
Fredriks vålnad — ett val av ämne, som röjer, hur nära Kellgren
i sin smak, om än icke i teorien, stod den gryende romantiken.
En annan fri översättning från Schack-Staffeldt, Till sällheten, är
kanske den mest betydande, ty den visar, att Kellgren även hade
sinne för tidens neoantika strömning, och i avslutningsstrofen
skymtar fram en om ock osäker och trevande religiös känsla, som varit
den unge Kellgren främmande. Odet är, som bekant, på orimmad
asklepiadeisk vers och har onekligen en rent antik klangfärg:
Bliva, trängta och dö: bjuder oss ödets lag —
Sällhet! Är du en dröm? gäckade känslors dröm?
Eller — är du en bild av
Sanna, kommande himlars ro?
Någon ensidigt fransk-klassisk smak förfäktade Kellgren således
icke. Redan från början höll han på satsen om smakens relativitet
och olikhet hos olika folk samt var i följd därav en fiende till alla
pedantiska regler. I det hela stod han på samma ståndpunkt som
Neikter. I det tal, som han i Aurora höll Om satirens
vederstygglighet, opponerar han sig mot »verkligheten av någon stadig och
enahanda känsla av det sköna. Det, som är behagligt hos fransosen,
är matt för engländaren. Det, som är högt för Miltons landsmän,
är underligt och överdrivet för Voltaires läsare. Det, som i Rom
är en läcker glättighet, är i Paris en grovhet, som väcker fruntimrens
rodnad. Vad bör man sluta av allt detta? Jo, att det enda sanna,
som är sagt i detta mål, är det gamla ordspråket: Var och en har
sin smak». Samma tankar gå igen i den redan citerade första
recension, som Kellgren skrev, där han anfaller »regler, stiftade av
snöpingar». Såsom Thorild förkastade han alla småaktiga regler.
Men för honom fanns alltid kvar en regulator, och denna var
smaken. Det är sant, att denna växlar under olika tider och hos
olika folk, men i alla dessa växlingar finnes dock något fast och
bestående, något för alla folk och tider gemensamt, det är: en
allmänmänsklig skönhetskänsla eller smak. Denna i praktiken mycket
litet betydande allmängiltiga smak är den enda rest av
klassicitetens människouppfattning, från vilken Kellgren ej kunnat göra
sig helt fri, och i tillämpningen inskränker den knappt hans breda,
förstående uppfattning. Det visar — yttrar han i Om skadan av
en uteslutande smak — ett inskränkt omdöme, fanatism eller
egenkärlek, om man proklamerar en stil såsom den enda rätta. »Härmed
är ej nekat, att det ju verkligen gives ett allmänt fult, ett allestäds att
förkasta: det, som sårar allas sinnen, det, som stöter allas begrepp,
det låga och det orediga. Man bör medgiva ännu mer: all skönhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0381.html
