Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skillnaden — säger Kellgren — låg i sättet att berätta. Kellgren hade
förut blott hört andra — kanske Kexél — föredraga Bellmans visor,
och de hade då synts honom råa och plumpa. Nu hade han fått
höra skalden själv, och hans uppfattning hade då blivit en annan
— så har jag åtminstone velat tolka anekdotens innebörd. Men
han går också in på Bellmans titel, den svenske Anakreon, över
vilken han förut ondgjorts. »Det är sant» — säger han — »dessa
skalder hava båda sjungit om samma ämnen, om vin och kärlek,
båda sjungit förträffligt. Men detta är allt, vad de äga
gemensamt... Den ene öm, ljuvlig, intagande, fin, den andre yr, häftig,
förvånande, rik. Att jämföra dem båda är att jämföra kaskaden,
dess språng, dess brusande svall kring fältet, med källan, som lent
genom ängens sköte ormar sig fram utan dån och bölja.» I ännu
en tredje punkt syftar företalet förmodligen på utfallet i Mina löjen.
Kellgren hade sannolikt hört åtskilliga Bellmansimitationer, som
upprört honom, och troligen är det på dem, han syftar, då han i
företalet skriver: »Det är ofta icke nog för en auktors ära att bli
känd för vad han skrivit, men ock att bli frikänd, för vad han ej
skrivit.»
Så kommer han till karakteristiken av Bellmans dikter. Det är
icke nog att läsa dem. »Aldrig ännu voro skaldekonst och
tonkonst mera systerligt förenta. Det är icke vers, som äro gjorda till
denna musik, icke musik, som är satt till dessa vers. De hava så
iklätt sig varandras behag, så sammansmält till en skönhet, att man
föga kan se, vilken mest skulle sakna den andra för sin
fullkomlighet: verserna att rätt fattas eller musiken att rätt höras. Olycklig
den, som utan öra och röst vill döma om dessa arbeten. Men
brottslig den, som efter vanliga regler vågar att granska, vad ej kan
jämföras, vad som varit utan mönster och skall bliva utan
efterföljd.» Tala icke här om fel mot språket och smaken! »Äg skaldens
känsla, äg ynglingens hjärta, älska, drick, sjung, och du skall se
dessa fel förvandlas till snilledrag — eller du skall ej se dem.»
Skall man — slutar han — jämföra Bellman med någon antik skald,
vore det snarast med Pindaros, ty så djärv är hans flykt, så rik
hans fantasi. Men alla jämförelser äro förkastliga. Varje sant snille
»måste äga sin egen, ursprungliga form, vara sig och ingen annan»,
ty »snillen äro att anse såsom oändliga storheter, således omätliga».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
