Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med avseende på rimmet. På 1600-talet förekommo ju både
rimmade och orimmade verser, men på 1700-talet hade de senare,
praktiskt taget, upphört. Gyllenborg hade väl använt blankversen
i sin översättning av Andromaque, fru Nordenflycht och Liliestråle
samt ännu några andra hade skrivit några dikter på orimmad vers.
Men i stort sett var all dikt rimmad. Den nya impulsen kom icke
från det svenska 1600-talet, utan från Tyskland, närmast från
Klopstock och Pyra samt medelbart från Milton. Sitt stora skapelseepos
hade denne skrivit på blankvers, och härav hade Pyra dragit en
oberättigad slutsats. Milton hade givit världen en hög, allvarlig,
religiös dikt, och denna var orimmad. Mot denna satte Pyra den
lätta, ofta lasciva franska bagatellpoesien, och denna var rimmad.
Härav drog han den slutsatsen: all stor poesi måste vara orimmad,
rimmet däremot tillhör en lägre art. Formen för sin dikt hade
Thorild fått från Klopstocks på orimmade — och förfärligt dåliga
hexametrar skrivna Messias, och det var denna tyska hexameter,
som nu gjorde sitt inträde inom den svenska litteraturen. Man kan
förstå, att en verskonstnär som Kellgren kände sig sårad av en
dylik krymplingsvers, och det var förlåtligt, att också han ur
liknande premisser drog en annan, likaledes felaktig slutsats: den
orimmade poesien är bombastisk, ergo är orimmet inom poesi
förkastligt. Den följande striden kom därför att innerst stå om något
armat, än vad de stridande själva trodde. Alla de skalder, som
Thorild beundrade — Ossian, Milton, Shakspere, Klopstock, Gessner
— hade försmått rimmet, och då han kämpade för orimmet,
kämpade han för den diktning, han satte högst. De författare, som
stodo Kellgrens hjärta närmast, Voltaire och dennes franska
samtida, skrevo däremot på rimmad vers, och då han kämpade för
rimmet, kämpade han i själva verket för tankens klarhet och mot
svulsten och onaturen. Hans strid med Thorild kan därför i viss
mån betraktas såsom en fortsättning av hans polemik mot Leopold
och det »pindariska» odet. Och vi skola alltid erinra oss, att
Kellgren mycket snart insåg det oriktiga i stridsfrågans formulering
samt att han själv kort därefter skrev en följd av förträffliga dikter
på orimmad vers.
Frånsett frågan om orimmet var sällskapets omdöme om dikten,
som sagt, ytterst erkännsamt:
N:o 5. Passionerna, Poem i sex Sånger: Sapere aude. — Detta försök
av ett nytt slag till dräkt och karaktär har förtjänt att fästa Sällskapets hela
uppmärksamhet. Den djärva, fast stundom förvillade utflykt, som endast snillet
giver; en ädel frihet, som dock någon gång torde bryta till självsvåld, en rik
och brinnande bildningskraft, som likväl ej alltid erkänt förnuftets och smakens
lagliga styrsel; en hög och manlig, ehuru på sina ställen nog mörk, sträv och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
