Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länge efterlängtade paskillet Straffsången, tryckt i Strängnäs på två
ark och priset en plåt. Jag har ej läst det eller tänker läsa det,
men de, som sett det, ha försäkrat mig, att det är uppfyllt med så
grovt ovett, att själva den tröga svenska justicen ej skulle kunna
undgå att därvid lägga en allvarsam hand, om man sådant äskade.[1]
Auktorens fruktan för något sådant har utan tvivel varit vållande,
att han i går f. m. hedrat mig med en biljett, varav — om någon
mening skall kunna dragas — ej annat tycks följa, än att han
bjuder mig alla exemplaren för egen räkning. Jag är glad, att hans
raseri änteligen stigit till den grad, att själva hans anhängare
skämmas att nämna både hans namn och hans skrift, och det är
kanhända den bästa hämnd jag kunnat önska». Kellgrens enda svar var
föraktets tystnad.
Men vad man än kan beskylla Thorild för: brist på originalitet
hade han icke. Några veckor efter det han överhöljt »Postens
koppelhund» med dessa ursinniga smädelser, dedicerade han sin nu
först tryckta tävlingsskrift Inbillningens nöjen till »Kellgren, behagens
skald». Jag är — börjar han — »förtjust att kunna göra er detta
offret. Ni har länge varit högt bland min inbillnings skönheter.
Redan från första dagarna av min känsla visste jag av er, och
betogs min själ av edra livliga behag.» I samma höga tonart
fortsätter denna hyllning, som slutar med orden: »Nu vilar svenska
sången i edra händer, återstrålande, upplivad, glädd som jag av
ert snilles middagsblick. Ack, där är ni. Min sol arbetar ännu i
morgonskyn. Om den genombryter molnen, blir dagen klar.» I en
självkarakteristik, som Thorild skrivit, yttrar han: »Jag ansåg mig
för den förste av levande, ja, äv dödliga, som varit. Jag studsade
vid mångas förträfflighet, men såg snart, att — om de än hade något
drag av mera stort voro de dock under mig i det sanna. Jag tyckte
mig likväl icke hava en gnista av högmod. Jag såg i hela naturen
ingen förträfflighet, som jag icke erkände och tillbad. Jag var i min
själ ödmjukare än den ödmjukaste. Jag kände det som en ny
gudomlighet, att den rättvisa, jag kunde göra åt alla, kunde ingen göra
åt mig.» Dedikationen var avsedd att vara ett bevis på denna
»gudomlighet», på Thorilds förmåga att göra rättvisa åt alla. Av
Kellgrens brev framgår icke, huru »behagens skald» uppfattat denna
egendomliga hyllningsgärd. Men till Leopold skrev Thorild: »Huru
Kellgren upptog dedikationen? Som en liten fin och rar västgöte:
med kallt hjärta och ett oändligen litet begrepp. Han lämnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
